Upplevelser i Sapa, vid Kinesiska gränsen
Under Svens vistelse här gjorde vi en oförglömlig weekendresa till Sapa. Det är en bergsstad med drygt 40 000 invånare, långt uppe i norra Vietnam alldeles intill gränsen till Kina. Priset för resan var 75 $ per person med nattåg, hotell och utfärder men ingen mat. Det sista killen i resebyrån sa sedan vi köpt biljetterna var ”You need to be in good mood” dvs ni behöver vara på gott humör och det skulle visa sig stämma.
Samma dag som vi skulle åka ringde man från resebyrån och sa att vi måste komma 19.40 i stället för 20.30 till mötesplatsen. Tåget gick inte kl 21, utan redan 20.30. Så det blev en snabb promenad till resebyråkiosken. Den unga kvinnan stängde igen kiosken följde oss i taxi till järnvägsstationen, genom vänthallen och ut på perrongen, såg till att vi fick biljetterna klippta och kom upp på tåget i rätt kupé. Hon önskade oss en trevlig resa innan hon åkte tillbaka och öppnade kiosken igen. Det var en gammal skraltig och skakig vagn med tveksam standard. Vi borde ha haft med reselakan. Tursamt nog hade vi åtminstone öronproppar. Det behövdes för att kunna sova. Vi delade kupé med mycket trevliga ungdomar. Hon från Brasilien, han från Uruguay. Vi pratade länge innan vi somnade.
Enligt resplanen skulle vi komma till Lao Cai vid kinesiska gränsen kl 07.30 på morgonen, men vi blev bryskt väckta kl 05.15. Den kvinnliga tågvärden låste upp vår kupé och for ut i lång harrang på vietnamesiska samtidigt som hon pekade på oss en efter en (En av de få irriterade människor vi mött här). Vi anade efter en liten stund att vi redan var framme, eftersom alla övriga passagerare steg av. Den brasilianska tjejen fann situationen oerhört komisk och brast ut i gapskratt. Naturligtvis stämde Marianne omedelbart i och vi mer försynta (enligt Sven) män följde efter. Tågvärdinnans tonfall blev absolut inte vänligare av vårt skrattanfall, men vi pallrade oss upp, plockade ihop vara grejor och klev av tåget sist av alla. Det ösregnet och var svalt ja nästan kallt i luften. Hur skulle vi komma vidare? Massor av människor på järnvägsstationen, de flesta lika förvirrade som vi. Vi hittade efter ett tag en skylt där det stod Malvine Hallevt. Detta ansåg vi kunde duga åt oss.
Sedan blev det en och en halv timmes resa i minibuss på serpentinvägar upp till Sapa. Där inkvarterades vi på ett hotell, tillbyggt efter hand uppför berget, nu sju våningar i soutterängplan. När killen i receptionen frågade var vi hade våra pass sa jag glatt i kassaskåpet i Hanoi. Han suckade och log. Vad skulle han göra, vi var ju redan där. Vi fick ett fint rum och besked att alla måltider ingick! Det var bara att tacka och ta emot!
Utfärd omedelbart. Inte bilfärd som vi fått uppgift om utan vandring. 5 timmar i bergen på småstigar blött och halt (det hade ju regnat hela natten). Vi gick från ena byn till andra mellan terrassodlingar, små dåliga hus, husdjur och människor (Black Muong, Red Muong och Dao). Folket här uppe är mycket fattiga, bara ett fåtal byar har elektricitet. Vi hade en ung man från trakten som guide. Talade som de flesta halvdålig engelska, men gjorde allt han kunde för att förklara och berätta för oss. Fantastisk vandring, men det hade varit bra om vi vetat detta innan vi lämnade Hanoi. Jag hade inte ens gympadojor med mig. Vi visste inte heller att vi skulle gå så länge, och vi hade inte ens vatten med oss.
Väl framme i byn Tahpin bland Red Muong folket (en av 54 minoritetsgrupper i Vietnam) fick vi lunch, som det visade sig att var guide burit på hela tiden. Vi omringades av kvinnorna som ville sälja sina fantastiska handarbeten. Jag köpte en hel del, men ju mer jag köpte desto fler kom och trängde på och ville sälja. Till slut tog jag sin tillflykt till minibussen som skulle ta oss ner till Sapa igen.
I Sapa finns en stor och brokig lördagsmarknad. Det speciella är allt hantverk. Kvinnorna är otroligt sömnads- och brodyrkunniga, men de har en mycket påträngande försäljningsteknik. Jag stod inte ut med allt ryckande och slitande i mina kläder, så jag köpte mina handarbeten i affärerna i stället.
Kvällen bjöd på ett rejält åskväder, ett skådespel med blixtar över hela himlen. Väderväxlingarna är snabba och häftiga här.
På söndag avstod vi från en 6 timmars vandring till andra byar. Vi valde i stället att gå i Ham rong parken, en bergssluttning som är en botanisk trädgård. Där fanns massor av fina orkidéer och andra växter.
Sedan blev det återfärd till Lao Cai för nattåg tillbaka. Först fick vi vänta ett par timmar i en restaurang, där jag tyvärr åt lite mat. Det skulle jag inte ha gjort visade det sig 6 timmar senare. Sedan blev vi stående på perrongen. Ingen tilläts stiga på vår vagn. Vår tågvärd vågade inte släppa oss ombord innan hon fått klartecken av rätt person. Hon kände inte igen de vackra biljetter vi hade som var köpta i Hanoi och inte i Lao Cai. När alla andra stigit på kom till slut det skriftliga tillståndet och vi släptes ombord utan biljettkontroll. Det var betydligt bättre standard på denna vagn. Vi delad kupé med ett par från Nederländerna, som var ute på affärsresa. Hon var ursprungligen vietnamesiska, men uppvuxen i Franktrike. Hennes föräldrar hade utnyttjat sitt dubbla medborgarskap och flyttat till Frankrike i samband med stridigheterna när Hu Chi Minh försökte ta makten och såväl japaner som kineser och fransmän stred om Vietnam, men innan amerikanerna kom hit, dvs runt 1960. Hon och hennes man gör affärsresor till Vietnam två gånger per år.
Utan fler intermeson kom vi tillbaka till Hanoi, fick tag på en taxi och åkte till lägenheten.
Innan jag åker härifrån skall jag göra om resan, men då skall jag vara bättre förberedd och inte lita på informationen i turistbroschyren.
Men vi lärde oss under resan att allt går att övervinna, men ”You have to be in good mood!!”
Samma dag som vi skulle åka ringde man från resebyrån och sa att vi måste komma 19.40 i stället för 20.30 till mötesplatsen. Tåget gick inte kl 21, utan redan 20.30. Så det blev en snabb promenad till resebyråkiosken. Den unga kvinnan stängde igen kiosken följde oss i taxi till järnvägsstationen, genom vänthallen och ut på perrongen, såg till att vi fick biljetterna klippta och kom upp på tåget i rätt kupé. Hon önskade oss en trevlig resa innan hon åkte tillbaka och öppnade kiosken igen. Det var en gammal skraltig och skakig vagn med tveksam standard. Vi borde ha haft med reselakan. Tursamt nog hade vi åtminstone öronproppar. Det behövdes för att kunna sova. Vi delade kupé med mycket trevliga ungdomar. Hon från Brasilien, han från Uruguay. Vi pratade länge innan vi somnade.
Enligt resplanen skulle vi komma till Lao Cai vid kinesiska gränsen kl 07.30 på morgonen, men vi blev bryskt väckta kl 05.15. Den kvinnliga tågvärden låste upp vår kupé och for ut i lång harrang på vietnamesiska samtidigt som hon pekade på oss en efter en (En av de få irriterade människor vi mött här). Vi anade efter en liten stund att vi redan var framme, eftersom alla övriga passagerare steg av. Den brasilianska tjejen fann situationen oerhört komisk och brast ut i gapskratt. Naturligtvis stämde Marianne omedelbart i och vi mer försynta (enligt Sven) män följde efter. Tågvärdinnans tonfall blev absolut inte vänligare av vårt skrattanfall, men vi pallrade oss upp, plockade ihop vara grejor och klev av tåget sist av alla. Det ösregnet och var svalt ja nästan kallt i luften. Hur skulle vi komma vidare? Massor av människor på järnvägsstationen, de flesta lika förvirrade som vi. Vi hittade efter ett tag en skylt där det stod Malvine Hallevt. Detta ansåg vi kunde duga åt oss.
Sedan blev det en och en halv timmes resa i minibuss på serpentinvägar upp till Sapa. Där inkvarterades vi på ett hotell, tillbyggt efter hand uppför berget, nu sju våningar i soutterängplan. När killen i receptionen frågade var vi hade våra pass sa jag glatt i kassaskåpet i Hanoi. Han suckade och log. Vad skulle han göra, vi var ju redan där. Vi fick ett fint rum och besked att alla måltider ingick! Det var bara att tacka och ta emot!
Utfärd omedelbart. Inte bilfärd som vi fått uppgift om utan vandring. 5 timmar i bergen på småstigar blött och halt (det hade ju regnat hela natten). Vi gick från ena byn till andra mellan terrassodlingar, små dåliga hus, husdjur och människor (Black Muong, Red Muong och Dao). Folket här uppe är mycket fattiga, bara ett fåtal byar har elektricitet. Vi hade en ung man från trakten som guide. Talade som de flesta halvdålig engelska, men gjorde allt han kunde för att förklara och berätta för oss. Fantastisk vandring, men det hade varit bra om vi vetat detta innan vi lämnade Hanoi. Jag hade inte ens gympadojor med mig. Vi visste inte heller att vi skulle gå så länge, och vi hade inte ens vatten med oss.
Väl framme i byn Tahpin bland Red Muong folket (en av 54 minoritetsgrupper i Vietnam) fick vi lunch, som det visade sig att var guide burit på hela tiden. Vi omringades av kvinnorna som ville sälja sina fantastiska handarbeten. Jag köpte en hel del, men ju mer jag köpte desto fler kom och trängde på och ville sälja. Till slut tog jag sin tillflykt till minibussen som skulle ta oss ner till Sapa igen.
I Sapa finns en stor och brokig lördagsmarknad. Det speciella är allt hantverk. Kvinnorna är otroligt sömnads- och brodyrkunniga, men de har en mycket påträngande försäljningsteknik. Jag stod inte ut med allt ryckande och slitande i mina kläder, så jag köpte mina handarbeten i affärerna i stället.
Kvällen bjöd på ett rejält åskväder, ett skådespel med blixtar över hela himlen. Väderväxlingarna är snabba och häftiga här.
På söndag avstod vi från en 6 timmars vandring till andra byar. Vi valde i stället att gå i Ham rong parken, en bergssluttning som är en botanisk trädgård. Där fanns massor av fina orkidéer och andra växter.
Sedan blev det återfärd till Lao Cai för nattåg tillbaka. Först fick vi vänta ett par timmar i en restaurang, där jag tyvärr åt lite mat. Det skulle jag inte ha gjort visade det sig 6 timmar senare. Sedan blev vi stående på perrongen. Ingen tilläts stiga på vår vagn. Vår tågvärd vågade inte släppa oss ombord innan hon fått klartecken av rätt person. Hon kände inte igen de vackra biljetter vi hade som var köpta i Hanoi och inte i Lao Cai. När alla andra stigit på kom till slut det skriftliga tillståndet och vi släptes ombord utan biljettkontroll. Det var betydligt bättre standard på denna vagn. Vi delad kupé med ett par från Nederländerna, som var ute på affärsresa. Hon var ursprungligen vietnamesiska, men uppvuxen i Franktrike. Hennes föräldrar hade utnyttjat sitt dubbla medborgarskap och flyttat till Frankrike i samband med stridigheterna när Hu Chi Minh försökte ta makten och såväl japaner som kineser och fransmän stred om Vietnam, men innan amerikanerna kom hit, dvs runt 1960. Hon och hennes man gör affärsresor till Vietnam två gånger per år.
Utan fler intermeson kom vi tillbaka till Hanoi, fick tag på en taxi och åkte till lägenheten.
Innan jag åker härifrån skall jag göra om resan, men då skall jag vara bättre förberedd och inte lita på informationen i turistbroschyren.
Men vi lärde oss under resan att allt går att övervinna, men ”You have to be in good mood!!”
Kommentarer
Trackback