Äventyr bland Lisu-folket
Nu har jag varit på äventyr. Vi som är anställda av Internationella Institutet har haft en veckas utbildning i LFA – SIDA:s nya ansökningsrutiner och blanketter. Vi höll till i Chiang Mai i norra Thailand. Att bara träffa alla kollegor och besöka Chiang Mai var trevligt och en upplevelse i sig. Det får jag ta senare, för den största upplevelsen var fältbesöket uppe i bergen nära Burmas gräns.
Vi startade tidigt på morgonen från hotellet och efter ca 5 timmars biltur inkl lunch nådde vi vår första anhalt. Det var UNDCP:s resurscenter i Phang Ma Pha District area. Större delen av vägen var som Trollstigen i Norge – rakt upp men i krokar, så man kunde nästan bita sig i baken. Otroligt vackert beläget, trots att det nu var torrt och i slutet av torrperioden. Här på centrat skulle vi tillbringa natten, så vi installerade oss och fick en första beskrivning av arbetet här.
För mer än 10 år sedan började Thailands arbete med att få de opium odlande bönderna att övergå till annan gröda. Inledningsvis var det ett arbete som trycktes på uppifrån med hjälp av militär och polis. Bönderna hade inget val, men missnöje, passivitet och en brist på framtidstro spred sig bland byborna. Så därför har nu arbetet helt ändrat karaktär. Nu stödjer vi ett nätverk mellan byarna som bl.a. har regelbundna träffar för att sprid kunskap och erfarenheter. Det viktigaste arbetet går ut på att återerövra den gamla kulturen , att stärka minoritetsfolkens identitet och skapa en stor bas för självförsörjning..
Nu var vi redo för våra fältbesök – vi åkte två och två tillsammans med en lokal person som jobbar i nätverket. Olle och jag åkte till Mae Moo en liten by som beboddes av 47 familjer som alla tillhörde minoritetsfolket Lisu. Byn låg ca 20 minuters bilväg (under torrperioden) från resurscentrat och det samhälle där bl.a. skolan för 11 – 15 åringarna och sjukhuset ligger.
Vid infarten till byn fanns en informationstavla om hur man skyddar sig mot AIDS, se fotot. I byn möttes vi av ordföranden för Lisu byarnas nätverk och vi bjöds in till hans hus. Till mötet med oss kom ett 10 tal personer förutom ordföranden var det byledaren, de äldste 2 män och 1 kvinna samt några kvinnor engagerade i hantverksarbete. Det var lika många män som kvinnor i gruppen.
Vi fick veta att Lisufolket hade utvandrat från Mongoliet för 3-400 år sedan och bosatt sig i Thailands bergstrakter. Dessutom hade denna lilla grupp brutit upp för 30 år sedan och bosatt sig på denna plats. Orsaken till uppbrottet fick vi inte veta. Lisu folket hade alltid odlat opium och de hade alltid betraktats som ”annorlunda” och som bråkstakar. Detta led man fortfarande av och polisen misstänkte dem ofta för inblandning i narkotikasmuggling,
Man livnärde sig nu på odling av andra sädesslag och dessutom hade man grisar och höns. Man var till stora delar självförsörjande. Dessutom hade man startat en liten kollektiv handel, där man kunde handla små saker som man annars hade fått handla i samhället. I byn fanns också en skola för 7-10 åringar. Alla hus var byggda av timmer/små stockar och bestod av ett stort rum och en köksdel, Det fanns ingen elektricitet i byn, men man hade en TV apparat, som drevs av ett batteri, som via satellit hade tillgång till de 3 Thailändska TV-kanalerna.
Kvinnorna visade oss sina hantverk och undrade om vi hade någon marknad hemma där vi kunde hjälpa dem att sälja sina produkter. Vi gjorde vårt bästa och köpte för den goda sakens skull massor av små tygväskor till bl.a. lotterivinster.
Så avslutades vårt besök med en rundvandring i byn och med ett besök till deras livsnerv vattenkällan och till deras kulturplats. För att stärka självkänslan och stoltheten bland Lisu-folket hade man flera gånger under året olika kulturella aktiviteter tillsammans de de 4 andra Lisu byarna och dessutom hade man ritualer och ceremonier för att tillbedja och blidka naturens lagar.
När mörkret föll lämnade vi byn fullt uppfyllda av att ett folk som i våra ögon ingenting har ändå ställer upp för världssamfundets skull och slutar med sin huvudsakliga näring och börjar en tillvaro fylld av problem men också förhoppningar.
Vi startade tidigt på morgonen från hotellet och efter ca 5 timmars biltur inkl lunch nådde vi vår första anhalt. Det var UNDCP:s resurscenter i Phang Ma Pha District area. Större delen av vägen var som Trollstigen i Norge – rakt upp men i krokar, så man kunde nästan bita sig i baken. Otroligt vackert beläget, trots att det nu var torrt och i slutet av torrperioden. Här på centrat skulle vi tillbringa natten, så vi installerade oss och fick en första beskrivning av arbetet här.
För mer än 10 år sedan började Thailands arbete med att få de opium odlande bönderna att övergå till annan gröda. Inledningsvis var det ett arbete som trycktes på uppifrån med hjälp av militär och polis. Bönderna hade inget val, men missnöje, passivitet och en brist på framtidstro spred sig bland byborna. Så därför har nu arbetet helt ändrat karaktär. Nu stödjer vi ett nätverk mellan byarna som bl.a. har regelbundna träffar för att sprid kunskap och erfarenheter. Det viktigaste arbetet går ut på att återerövra den gamla kulturen , att stärka minoritetsfolkens identitet och skapa en stor bas för självförsörjning..
Nu var vi redo för våra fältbesök – vi åkte två och två tillsammans med en lokal person som jobbar i nätverket. Olle och jag åkte till Mae Moo en liten by som beboddes av 47 familjer som alla tillhörde minoritetsfolket Lisu. Byn låg ca 20 minuters bilväg (under torrperioden) från resurscentrat och det samhälle där bl.a. skolan för 11 – 15 åringarna och sjukhuset ligger.
Vid infarten till byn fanns en informationstavla om hur man skyddar sig mot AIDS, se fotot. I byn möttes vi av ordföranden för Lisu byarnas nätverk och vi bjöds in till hans hus. Till mötet med oss kom ett 10 tal personer förutom ordföranden var det byledaren, de äldste 2 män och 1 kvinna samt några kvinnor engagerade i hantverksarbete. Det var lika många män som kvinnor i gruppen.
Vi fick veta att Lisufolket hade utvandrat från Mongoliet för 3-400 år sedan och bosatt sig i Thailands bergstrakter. Dessutom hade denna lilla grupp brutit upp för 30 år sedan och bosatt sig på denna plats. Orsaken till uppbrottet fick vi inte veta. Lisu folket hade alltid odlat opium och de hade alltid betraktats som ”annorlunda” och som bråkstakar. Detta led man fortfarande av och polisen misstänkte dem ofta för inblandning i narkotikasmuggling,
Man livnärde sig nu på odling av andra sädesslag och dessutom hade man grisar och höns. Man var till stora delar självförsörjande. Dessutom hade man startat en liten kollektiv handel, där man kunde handla små saker som man annars hade fått handla i samhället. I byn fanns också en skola för 7-10 åringar. Alla hus var byggda av timmer/små stockar och bestod av ett stort rum och en köksdel, Det fanns ingen elektricitet i byn, men man hade en TV apparat, som drevs av ett batteri, som via satellit hade tillgång till de 3 Thailändska TV-kanalerna.
Kvinnorna visade oss sina hantverk och undrade om vi hade någon marknad hemma där vi kunde hjälpa dem att sälja sina produkter. Vi gjorde vårt bästa och köpte för den goda sakens skull massor av små tygväskor till bl.a. lotterivinster.
Så avslutades vårt besök med en rundvandring i byn och med ett besök till deras livsnerv vattenkällan och till deras kulturplats. För att stärka självkänslan och stoltheten bland Lisu-folket hade man flera gånger under året olika kulturella aktiviteter tillsammans de de 4 andra Lisu byarna och dessutom hade man ritualer och ceremonier för att tillbedja och blidka naturens lagar.
När mörkret föll lämnade vi byn fullt uppfyllda av att ett folk som i våra ögon ingenting har ändå ställer upp för världssamfundets skull och slutar med sin huvudsakliga näring och börjar en tillvaro fylld av problem men också förhoppningar.
Kommentarer
Trackback