Hanoiliv vs Östersundsliv

Nu har jag varit på äventyr. Vi som är anställda av Internationella Institutet har haft en veckas utbildning i LFA – SIDA:s nya ansökningsrutiner och blanketter. Vi höll till i Chiang Mai i norra Thailand. Att bara träffa alla kollegor och besöka Chiang Mai var trevligt och en upplevelse i sig. Det får jag ta senare, för den största upplevelsen var fältbesöket uppe i bergen nära Burmas gräns.

Vi startade tidigt på morgonen från hotellet och efter ca 5 timmars biltur inkl lunch nådde vi vår första anhalt. Det var UNDCP:s resurscenter i Phang Ma Pha District area. Större delen av vägen var som Trollstigen i Norge – rakt upp men i krokar, så man kunde nästan bita sig i baken. Otroligt vackert beläget, trots att det nu var torrt och i slutet av torrperioden. Här på centrat skulle vi tillbringa natten, så vi installerade oss och fick en första beskrivning av arbetet här.

För mer än 10 år sedan började Thailands arbete med att få de opium odlande bönderna att övergå till annan gröda. Inledningsvis var det ett arbete som trycktes på uppifrån med hjälp av militär och polis. Bönderna hade inget val, men missnöje, passivitet och en brist på framtidstro spred sig bland byborna. Så därför har nu arbetet helt ändrat karaktär. Nu stödjer vi ett nätverk mellan byarna som bl.a. har regelbundna träffar för att sprid kunskap och erfarenheter. Det viktigaste arbetet går ut på att återerövra den gamla kulturen , att stärka minoritetsfolkens identitet och skapa en stor bas för självförsörjning..

Nu var vi redo för våra fältbesök – vi åkte två och två tillsammans med en lokal person som jobbar i nätverket. Olle och jag åkte till Mae Moo en liten by som beboddes av 47 familjer som alla tillhörde minoritetsfolket Lisu. Byn låg ca 20 minuters bilväg (under torrperioden) från resurscentrat och det samhälle där bl.a. skolan för 11 – 15 åringarna och sjukhuset ligger.

Vid infarten till byn fanns en informationstavla om hur man skyddar sig mot AIDS, se fotot. I byn möttes vi av ordföranden för Lisu byarnas nätverk och vi bjöds in till hans hus. Till mötet med oss kom ett 10 tal personer förutom ordföranden var det byledaren, de äldste 2 män och 1 kvinna samt några kvinnor engagerade i hantverksarbete. Det var lika många män som kvinnor i gruppen.

Vi fick veta att Lisufolket hade utvandrat från Mongoliet för 3-400 år sedan och bosatt sig i Thailands bergstrakter. Dessutom hade denna lilla grupp brutit upp för 30 år sedan och bosatt sig på denna plats. Orsaken till uppbrottet fick vi inte veta. Lisu folket hade alltid odlat opium och de hade alltid betraktats som ”annorlunda” och som bråkstakar. Detta led man fortfarande av och polisen misstänkte dem ofta för inblandning i narkotikasmuggling,

Man livnärde sig nu på odling av andra sädesslag och dessutom hade man grisar och höns. Man var till stora delar självförsörjande. Dessutom hade man startat en liten kollektiv handel, där man kunde handla små saker som man annars hade fått handla i samhället. I byn fanns också en skola för 7-10 åringar. Alla hus var byggda av timmer/små stockar och bestod av ett stort rum och en köksdel, Det fanns ingen elektricitet i byn, men man hade en TV apparat, som drevs av ett batteri, som via satellit hade tillgång till de 3 Thailändska TV-kanalerna.

Kvinnorna visade oss sina hantverk och undrade om vi hade någon marknad hemma där vi kunde hjälpa dem att sälja sina produkter. Vi gjorde vårt bästa och köpte för den goda sakens skull massor av små tygväskor till bl.a. lotterivinster.

Så avslutades vårt besök med en rundvandring i byn och med ett besök till deras livsnerv vattenkällan och till deras kulturplats. För att stärka självkänslan och stoltheten bland Lisu-folket hade man flera gånger under året olika kulturella aktiviteter tillsammans de de 4 andra Lisu byarna och dessutom hade man ritualer och ceremonier för att tillbedja och blidka naturens lagar.

När mörkret föll lämnade vi byn fullt uppfyllda av att ett folk som i våra ögon ingenting har ändå ställer upp för världssamfundets skull och slutar med sin huvudsakliga näring och börjar en tillvaro fylld av problem men också förhoppningar.

Oj vad jag älskar vietnamesisk mat. Mycket grönsaker, lite salt, lite kryddat och kött kan man leva utan. Buljongen man dricker är oftast sagolik god med smak av olika grönsaker, men blandad med köttbuljong. Sann vegetarian är det svårt att vara här även om man bara väljer grönsaksrätter så är buljongerna alltid blandade.

Men nu får jag ta det från början.
Frukosten är internationell: Nestle yougart producerad i Vietnam, bröd från franska bageriet ett par kvarter bort eller om jag hittar Wasa runda sesambröd (från Italien står det på beskrivningen men producerad i Filipstad!), ost från Schweiz eller Frankrike, juice och marmelad från Australien, till detta lite frukt eller grönsaker från tanten på gatan utanför kontoret.

Lunchen äter jag tillsammans med min assistent Tam, så den blir äkta vietnamesisk från en av de lokala trottoarrestaurangerna. Man sitter på låga plastpallar, vid låga plastbord och äter med pinnar ur små skålar. Kolla fotot. Först lägger man tre skedar kokt ris i skålen och sedan äter man det tillsammans med de man nu köpt på de andra små faten (grönsaker, stekt fisk, kokt kött, kokt potatis med tomater och örtkryddor, nötter). Man lägger vanligen inte mer än riset i skålen, resten äter man genom att plocka direkt från faten. När man närmar sig slutet, skedar man upp buljongen med grönsaker och ibland små musslor i skålen med lite ris och sedan dricker man det och puttar in riset.
I början kändes det ovant och dåligt bordskick, men nu börjar jag bli van.

Jag älskar deras potatis, blir helt klart tvåa bara slagen av mandelpotatisen! Fisken steks genom att man bryner olja och socker riktigt brunt sedan häller man det över den färska fisken som sedan får stå och små puttra i några minuter. Man äter bara kokt riktigt varm mat ute, för att klara sig från magsjuka. Färska grönsaker äter jag hemma där jag kan skölja och skala dem.

Middagarna under veckan äter jag antingen i lägenheten – soppor, sallader, bakad potatis eller så går jag till den lokala Pho 24 nudelrestaurangen och äter nudelsoppa med friterat bröd. Pho är en restaurangkedja i Japansk stil men med vanliga bord och normala stolar.

När min kollega Olle är i stan under helgerna blir det mera västerländsk mat. Allt finns här från fransk, rysk, kinesisk, japansk till australienska stekhus och en underbar italiensk restaurang. Allt finns i olika prisklasser.

Om jag inte ansträngde mig skulle det vara alldeles för enkelt att leva västerländskt här, men då missade jag ju en av poängerna med att bosätta sig utomlands.

Trafiken är det största hotet här, utan tvekan.

Tyvärr har flesta vietnameser bytt ut cykeln mot motorcykel eller mopeder. Det lär visst finnas någon utbildning, men det syns inte. Dessutom så ökar antalet bilar med ca 3000 st per månad sägs det. För att få köpa bil måste man ha en parkeringsplats, men det gäller under natten. På dagarna får man köra och parkera där man kan.

De flesta motorcyklar/mopedister kör mot körriktningen när de kör in på en gata och sedan byter de när det finns chans efter halva gatan sådär. Man har övergångsställen och ljusreglering för fotgängare, men grön gubbe kan man inte lita på. När det blir grönt passerar ytterligare 5-10 mopeder och sedan kommer de som kör in mot körriktningen. Det råd man får är att bete sig som en vattenbuffel! Man går långsamt över gatan då hinner motorcyklisterna/mopedisterna att uppskatta din fart och bestämma sig för att köra om framför eller bakom. Om du då gör en snabb rusning för att komma över eller stannar av så kan du råka illa ut. Man lär sig till slut, men man får alltid vara på sin vakt.

Ytterligare ett problem som vi fotgängare har är att alla övergångsställen blockeras av ljusstolpar, elskåp, jordhögar och stora träd. (se fotot som jag lagt in) Vi har kommit på att det beror på att man som fotgängare skall ha det svårt att ta sig över. Då hinner man kolla trafiken.

Som om nu inte detta vore nog. Nähä – trottoarerna är för det mesta blockerade. Antingen av alla mopeder och motorcyklar som man parkerar där eller av den affärsverksamhet som finns i husen – mopedverkstäder, matserveringar, försäljning av allt från levande fiskar och småfåglar (hönsen är nu gömda i korgar under täcken) tills kött, grönsaker, bröd och blommar. Därför måste man gå i körbanan för de mesta.

För att göra livet ännu lite jobbigare så parkerar man bilar på båda sidorna av gatorna, vilket gör att alla skall trängas i en sträng i mitten – bilar, motorcyklar, mopeder och ett fåtal cyklar samt fotgängare – och inte är det enkelriktat heller.

Kolla bilderna så förstår ni. Livet som fotgängare är ingen dans på rosor, men det hindrar inte mig från att gå minst 2 – 3 mil i veckan!