Hanoiliv vs Östersundsliv

Skolan har börjat igen i Vietnam. På gatorna trängs åter ungdomarna på cyklar på väg till och frön skolan. Alla är klädda i svarta eller mörkblå byxor och vita skjortor. I vissa skolor har alla också ungdomsunionens röda halsduk.

Ungdomarna som börjar i 10, 11 och 12 klass har som start på höstterminen 7 dagars militär träning (honnör, marsch, disciplin etc). Så i dag var det examination med parader runt om i stan. Tänk om vi skulle införa det i gymnasieskolan som obligatoriskt moment!!

I örigt är skolan påbjuden (inte obligatorisk) för alla barn från 6 år. De går 4 timmar i per dag i skolan. Skolan är gratis under de första 5 åren, med undantag av att man betalar böcker och skoluniform. Från klass 6 betalar föräldrarna en terminsavgift (skolbyggnadsavgift) på motsvarande 50 SEK.

Systemet med halvdagsundervisning är bra för föräldrarna tillåter barnen att gå i skolan när de kan hjälpa till med att arbeta eller passa småsyskon under övrig tid. Syskon kan också dela på skoluniformen, en har den på förmiddagen och en annan på eftermiddagen. Systemet har dock en baksida för om föräldrarna är rika så sätts barnen i extra klasser under resten av skoldagen och på så sätt så får de barnen ett stort försprång.

I går kom hösten till Hanoi, men det får du läsa om i min nästa blogg.

Jag har varit på 3 veckors semester i Sverige. Vad skönt det var att komma hem till normala temperaturer och till de ljusa sommarkvällarna. Jag trivs bra i Hanoi men det är trist att det är nermörkt kl 18.30!

Två veckor på Hönö med fortsatt renoveringsjobb på sommarstugan, vilken semester!. Tyvärr så regnade det lite för mycket för att vi skulle hinna bli klar med allt. Grovjobbet är klart så den sista målningen fixar Sven.
Två veckor går så fort, inte hann jag titta upp på Stadskansliet (förlåt för det), inte hann jag ringa alla som jag lovat (förlåt för det) och inte hann jag fika med alla som jag skulle ha velat möta. Men jag är tillbaka redan i slutet av november. Då skall jag bättra mig för då behöver jag inte klättra efter fasader.

Sista veckan var jag i Umeå hemma på gården hos mamma och släktingarna. Jag plockade 1,5 liter åkerbär, städade efter branden i vedboden och lastade resterna på kärran så att Sven och Oskar kunde köra dem till skroten, badade men MEST AV ALLT NJÖT JAG AV LJUSET.
Ofattbart underbart – ljuvliga Norrland.

Den gamla kejsarstaden Hue är ett måste för alla som är intresserade av historia och arkeologi. Hué var södra Vietnams huvudstad mellan 1802 och till 1945. Här finns inte bara citadellet (Kejsarstaden) med den förbjudna purpurstaden utan också Nguyen-kejsarnas fantastiska gravar samt flera pagoder med Thien Mu pagoden och dess skrattande Budda som en av de mest intressanta.


Gatulivet domineras av cyklon och cyklar, inte alls samma stressiga trafik som i Hanoi där det är bilar och motorcyklar överallt och åt alla håll samtidigt. Efter två dagars vistelse hade vi glömt tågresan och vår första natt på kontoret. Humöret var på topp när vi äntrade bussen mot HoiAn.

HoiAn med sin gamla stadskärna, som nu är förklarat för världsarv av Unesco, ligger som en pärla vid Sydkinesiska sjön. ”Det känns som vi har kommit till ett annat land”, sa Oskar när vi strövade i de smala gränderna Stan byggdes av kineser och var en av slutpunkterna för Sidenvägen. Här finns också Vietnams största sidenproduktion och överallt finns skräddare, som till mycket humana priser syr upp allt vad du vill från enklaste kjol till den mest utsmyckade balklänning. Oskar passade på att ekipera sig – en fotsida hellång yllerock, en kavaj och 3 skjortor. Jag nöjde mig med 2 blusar.

Mest tillbringade vi tiden på stranden, kolla fotona så förstår du varför. Lägg därtill ca 40 graders värme så är valet dagstid givet.

HoiAn är beroendeframkallande. Hit måste jag tillbaka, men då tar jag flyget.

PS. Vill man besöka de underjordiska tunnlarna och de krigsmonument som finns efter den sk Demilitariserade zonen så är det från Hué som dagsturerna utgår. Vi hade ingen heldag ledig så det får bli nästa gång.

Man inte kan köpa tur och returbiljetter på järnvägsstationerna. Returresan köper man är man kommit fram till resmålet! Det visste jag inte och det skulle visa sig leda till oönskade komplikationer.

Oskar och jag skulle åka 60 mil söder ut till Hue för att 2 dagar senare fortsätta vår färd med buss 14 mil söderut till Hoi An. Ytterligare 2 dagar senare skulle vi åka hem igen samma väg med buss och tåg (hade jag räknat ut).

Vi var sent ute och fick bara nattåget i sittvagnskupé med mjuka säten (kvalitén motsvarar SJ:s gamla vagnar). Så efter 13 timmars tågresa i en överfull kupé, där flera resenärer satt på små plaststolar i mittgången steg vi kl 04.00 ut på järnvägsstationen i Hue. För att senare upptäcka att det hotellrum som vi hyrt var uthyrt till andra. Min assistent Tam hade hon uttryckligen sagt till att vi skulle komma med natttåget med beräknad ankomsttid 03.00. Det hjälpte nu inte, vi blev istället erbjudna att sova på madrasser på golvet på kontoret. Vad gör man kl halv 5 på morgonen? Det var bara att acceptera! Kl 7.00 börjar telefonen ringa, men vi visste ju att det inte var till oss så vi lät det ringa. Kl 7.30 började någon banka på dörren och skrika. När jag yrvaken försiktigt drog undan täcket och tittade upp insåg jag att dörren och kontorsväggen var av glas och att det utanför stod ett 30 tal personer och glodde på mig. Jag drog täcket över huvudet igen och försökte lista ut hur jag skulle kunna nå mina kläder och klä på mig. Försiktigt tittade jag ut igen och försökte vinka till hotellvärdinnan att ta bort alla som glodde. Till slut förstod hon och släckte lyset, vilket gjorde att jag kunde krypa bort, få tag i kläderna, klä på mig. Snubblande tog jag mig bort till dörren och lyckades låsa upp den. Anledningen till bankandet var att vårt hotellrum var färdigt, tack och lov för det. När vi hade sovit ut, tog vi direkt en cyklo till järnvägsstationen, för här skulle köpas returbiljett. Nä hä allt var slutsålt! Vi kunde få sittvagnsbiljetter på tisdag, allt var slut på söndag och måndag. Det gick ju inte jag skulle jobba på måndag.

Ja då återstod buss, så vid gick till Zingh café. Jag visste att de kör öppna bussturer genom hela Vietnam. Och döm om min förvåning de hade biljetter både vidare till Hoi An och från Hoi An tillbaka via Hue och till Hanoi. Vi skulle bara bekräfta återresan en dag innan hemresedagen. Så väl framme i Hoi An gick jag direkt till kontoret för att bekräfta hemresan. Nähä fullt! Då fick jag en smärre hjärtattack och se då fanns det plötsligt plats. Så kanske var vi en av orsakerna till att man la ut wellpapp i mittgången på bussen och staplade passagerare i rad. 13 timmars bussresa liggande på rygg i en skumpig buss utan fjädring, visst inga problem. Vi fick dock var sitt säte! Vi tog oss helskinnade till Hanoi och redan kl 06.00 steg vi in i lägenheten. Hem, ljuva hem!

Vi gjorde en intressant upptäckt när vi åkte från Hue ner till Hoi An! Vi var de enda västerlänningarna på bussen, alla andra åkte i en annan mycket modernare och mera komfortabel buss, som gick samtidigt men som tillhörde ett annat resebolag. Det samma hände på hemvägen under den förfärliga nattliga bussturen från Hue till Hanoi.

Av detta har jag lärt mig, att nästa gång skall jag boka alla biljetter via resebyrå, trots att det blir lite dyrare, men då kan man köpa tur och retur biljetter!! Skall man resa på egenhand skall man inte ha tider att passa eller ha bokat hotellrum i förväg, för man kommer aldrig fram den dag man tänkt sig.

Om resan var mödan värd. Ja det var den men det får du läsa om i nästa berättelse.

När jag hörde allt tjat om midsommar på Göteborgs lokalradio, bestämde jag mig för att ta ledigt och åka iväg någonstans, bort från bilavgaserna och värmen i stan ut till havet och skärgården. Alla var pigga på det ? Olle, Rita och Oskar!

På midsommarafton kl. 7.45 bar det av med buss ut till kusten och efter en kort stopp i en affär, som tillhör Handikappsbyn (handikappade barn och ungdomar har en skola och ett företag där som tillverkar olika hantverk av hög kvalitet) skymtade vi vattnet och de underbara klippformationerna. Oj vilken känsla!

Efter lunch bordade vi vår djonk och gav oss av ut i arkipelagen. Makalöst vackert, ren luft och en svalkande vind! Oj vad otroligt skönt. Här skulle njutas och inte blev dagen sämre av att våra nyvunna franska vänner tjatade sig till ett bad i det klara vattnet. En känsla så skön att den inge går att beskriva ? ungdomarna hoppade från båttaket, medan jag använde stegen ner i vattnet. Vattnet var ljummet och mycket salt, även om man ville så var det svårt att hålla sig under vattenytan.

Sedan fortsatte turen med besök i de av UNESCO världsarvsförklarade grottorna innan vi slutligen vid 17.30 tiden nådde vårt mål ? ön Cat Ba och dess centralort Cat Ba. Ett litet fiskeläger som öppnats upp för turister. Hit hade inte många västerlänningar sökt sig utan det var mest vietnameser.

Efter inkvartering på ett skapligt bra hotell och dito middag gav vi oss ut för att upptäcka stan´. Vi strosade längst kajerna och dess strandpromenad, utan problem kunde vi korsa gatorna för det fanns nästan inga motorcyklar och väldigt få bilar. Det var en marknad i stan´ över helgen och en kinesisk operaföreställning framfördes på en utomhusscen vid kajen.

Efter en natts sömn startade vi kl 8.30 vår färd mot regnskogen. Här skulle vandras i orörd natur och uppleva fågelkvitter. Så mycket orörd natur var det inte. Stigarna var väl preparerade och stegar var fastborrade i bergssluttningen ? för det gick bitvis rakt upp. Fågelkvitter blev det när åskan och regnet kom, innan dess var det mest cikadorna som lät. Varmt var det! Det fullkomligt rann om oss, så när regnet kom gjorde det ingen skillnad. När vi nådde toppen var det mödan värt. Vilken utsikt, vilken upplevelse!

Väl tillbaka ner igen och med mat i magen och en kort siesta gick vi ner till stranden. Där vi tillbringade eftermiddagen med bad och nypressad mango alt melonjuice.

Efter ytterligare en natts sömn bar det av tillbaka till Hanoi igen. Åskväder och bad under djonkfärden och besök i en ?kakfabriksförsäljning? under bussfärden avslutade en annorlunda midsommarhelg för fyra svenskar i förskingringen.