Hanoiliv vs Östersundsliv

Nu har jag hamnat i paradiset – Vientiane, Laos huvudstad. Här följer folk trafikregler, inga signalerar i onödan, solen skiner och det är tyst och lugnt. Att jag dessutom kan äta svenska bakverk på Scandinavian Bakery och köttbullar med lingonsylt på Swedish Pizza och Bakery House gör inte livet sämre.

Jag har nu varit här en vecka för att undersöka om vi skall öppna kontor här och se om jag kan tänka mig bo här på deltid. Och som du förstår så bor jag gärna här även om jag tror att det i längden kan bli för lungt. Halvtid passa mig nog bra. Då hinner jag ju inte blir för uttråkad i Laos och för utsliten i Vietnam.

Varför det är kämpigt i Vietnam – jo jag får aldrig sova. Man bygger dyngnet runt överallt i kvarteret där jag bor, åt ena hållet har man startat grundsättningen med att påla och åt andra hållet håller man på att riva ett hus med släggor. Det är dessutom förbjudet att leverera byggmaterial under dagtid, så det startar man med kl 24.00 och håller på med till fram mot 4.00! Dessutom är det vinter bara 17 grader och fuktigt, men i år har jag köpt 2 värmeelement så nu fryser jag inte i lägenheten.

Här i Laos är det också vinter, kallt på nätterna och morgnarna ca 15 grader men sedan när solen kommer upp så stiger temperaturen till behagliga 25 grader. I går var jag och badade i Lao Plazas swimmingpool. Riktigt svenskt ca 19 grader i vattnet. Jag har dessutom unnat mig fotmassage ett par gånger, ljuvligt 1 timmes massage för 24 kr inte dumt.

Innan jag åker hem köper jag nog med mig några kanelbullar!!

Ja så var jag tillbaka igen efter 6 sköna veckor i Sverige med familj och födelsedagsfirande.

Känslorna är delade! Det är roligt att komma tillbaka hit, samtidigt som jag saknar familjen och alla vänner. Här kommer jag nu att bli ensam. Olle som har varit min kollega här i norr kommer att flytta först till Ho Chi Ming City och sedan till Thailand.

Det som känns spännande är att jag från någon gång under sen våren skall jobba halvtid i Laos huvudstad Vientiane. Ny stad att fotvandra i och ett nytt land att upptäcka!

Ytterligare en lättnad är att Sven kommer redan första veckan i mars och stannar 5 veckor, under tiden kommer också Siw och Sture. Sedan i slutet av april kommer Sofia och PJ. Så jag kommer inte att behöva vara ensam mer än januari och februari. Det kommer att gå fort, så trots att saknaden nu känns tung så kommer jag nog att klara detta!

I bagaget har jag också 8 spännande böcker som jag skall plöja och ett 2000 bitars pussel. Böckerna skall jag sedan ta med till den bokklubb för svenska kvinnor som finns här. Vi träffas 1 gång per månad för att äta gott på någon ny restaurang och byta böcker.

Nu har det varit jul om någon nu skulle ha missat det och så här i efterhand publicerar jag nu vårat julkort.

Vi skulle ha skickat det till alla vänner och bekannta innan jul, men vi hann inte och när vi väl kom upp till Umeå och fick några minuter över så fungerade inte telefonen så då blev det inget mailande.

Vilket motiv som är vakrast får ni själva bestämma. Jul på Liseberg eller på Norrbacka!

Vi passar på att önska er alla en God fortsättning också.

Sven och Marianne

Jag har varit i Sverige i 6 veckor. Allt beroende på fördelsedagar: min mamma fyllde 90 år den 23 november och själv flyllde jag 60 den 1 januari. Oj ett sådant firande.

Det var underbart roligt att kunna vara med och ordna en minnesvärd dag för mamma. Själv tyckte hon att fördelsdagen kunde gå obemärkt förbi, men det tyckte vi var stor synd och skam. Nu när mamma är så pigg. Vi kompromissade och ordnade en liten mottagning i hennes lägenhet. Närmare 40 personer passade på att titta in och gratta under sjäva födelsedagen sedan var det nästan lika många som kom på besök under de kommande veckorna. När allt var överstökat erkännde hon att det hade varit jätteroligt och inget att oroa sig för. Själv fick jag träffa kusiner som jag inte sett på över 20 år.

Jag hade också tänkt smita undan min födelsedag med ett lungt traditionsenligt firande i Umeå. Men det tänkte visst inte Sven och hans brorsa Sture för de tipsade både den ena och den andra tidningen. Med artikelar både i Västerbottens Kuriren och i Göteborgs Posten så är det svårt att smita. Men jag måste väl också erkänna så här i efterhand och på långt avständ att viss har det varit roligt. Allt från firandet i Umeå och i Göteborg till alla kort, mail och telefonsamtal.

Jag vill passa pa att tacka för allt, ingen nämnd ingen glömd.

När jag var i Thailand passade jag på att besöka några av juniorklubbarna. Vilken upplevelse! Dels besökte jag två skolor där IOGT Chaing Mai har verksamhet dels en fritidsklubb i en avlägsen minoritetsby.

I den första skolan hade man dels fritidsaktiviteter under raster och håltimmar med tex teckning, traditionell dans, pärlarbeten dels yrkesutbildningar i bla massage, bakning och matlagning. De flesta eleverna tillhörde majoritetsbefolkningen och bodde i närheten av skolan.

I den andra skolan gick elever från olika minoritets grupper och de bodde på de skolhem som skolan drev. Här var IOGT CM verksamhet helt inriktat på fritidsaktiveter som musik, traditionell dans, hantverk som brodderier och skulpterande i morötter, tvålar etc.

Efter 2 timmars bilresa kom vi fram till en avlägsen, issolerad by med ca 400 invånare som alla tillhör Hmong folket. Väl framme bjöds vi in i byhuset där barnen visade oss ett par danser och några sånger. Många av barnen var klädda i sina traditionella kläder, se fotot.

Sedan gick vi en rundvandring i byn och besökte de två unga ledarenas hem. Flickan bodde tillsammans med sina två syskon, föräldrar och mormor/farmor i ett trähus utan fönster (ljuset släpptes in via springor mellan bräderna), golvet var trampad jord, spisen öppen eld. De ägde absolut ingenting! Pojken bodde i ett nybyggt tegelhus utan fönster så det var mörkt innomhus med utantag av det ljus som släpptes in via ingången. I en av de 2 rummen fanns en öppen eldstad i andra rummet en TV. Förutom detta fanns ingenting i rummen. Pojken bodde tillsammans med 2 systrar och sina båda föräldrar.

Jag lämnade byn med en känsla av hopplöshet över hur orättvis jordens resurser är fördelade. I Sverige har vi för mycket av allt, medan dessa har inget!

Tur skall man ha utan att jag hade plannerat det så hamnade jag i Chiang Mai i norra Thailand när årets största Thailändska helg firades - Loy Kratong.

Man firar den till regngudens ära. Det egentliga firandet går ut på att man viker en kartong av palmblad och i den placerar man ett ljus, några blommor och ev några mynt. Sedan sätter man ut kartongen i vattnet (floden, bäcken, kanalen eller sjön), man får ta det vattendrag som finns till hands. På detta sätt tackar man regnguden för att han varit nådig under året och givit bra med regn.

Tyvärr använder nu många plastkartonger i stället och det har skapat ett miljöproblem. I Bangkok hade man därför bestämt att varje familj bara fick sätta ut en karton var!

Utöver att tacka regnguden så passar också många på att bli av med årets alla synder. Det gör man genom att släppa upp dem i en papperspåse som man med hjälp av varmluft får att stiga upp i skyn. Under papperspåsen hänger man ett ljus som hjälper till att hålla påsen flygande. Många förser också påsen med smällare och tomtebloss. En vacker syn när hundratals påsar flyger i luften. Det är svårt att beskriva så kolla korten istället.

Vad jag gorde i Thailand? Jo jag var i Chaing Mai för att göra ett besök hos en av våra samarbetsorganisationer IOGT Chaing Mai. Tillsammans med dem gjorde jag ett besök i en Hmongby och träffade en grupp underbara juniorer. Det får du veta mer om i nästa berättelse.

Tills dess ha det bra

Hösten har kommit på allvar till Vietnam, även om man inte märker det på temperaturen under dagtid. Kvällarna är däremot sköna ca 25 grader och inte så fuktiga.

Den 5 september firades ”Full moon” festival och den infaller i mitten av hösten. Det är en högtid för barnen, som firas med familje- eller byfestivaler. Man hänger ljuslyktor i träden, bjuder på mat, godsaker och särskilda ”Full moon” kakor. De riktigt fina kakorna har formen av fiskar, allt för att blidka anfadern som tittar ner till sina släktingar för att kolla hur familjen sköter sig. Barnen får pappersstjärnor med levande ljus och mycket godsaker.

Marknadskrafterna gör allt för att införa nya seder och bruk. Senaste påfundet är att få föräldrarna att köpa maskeradkläder till barnen – allt från gulliga prinsessor till änglar, Batman och Satan själv.

IOGT VN bjöd barnen i klasserna och klubbarna på Full moon festival i parken på Socson. Barnen och föräldrarna trängdes och trivdes trots att regnet hängde i luften. Musik- och dansgruppen underhöll medan ledarna anordnade tävlingar.

Eftertänksamt konstaterade jag att det hade varit helt otänkbart i en svensk juniorförening att låta barnen få leka och springa omkring med pappersstjärnor med levande ljus i. Jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden och visst tog stjärnorna eld och det brann lite var stans, men inga barn verkade bränna sig. Har vi för hög säkerhetsnivå i Sverige, hämmar vi barnen och bidrar till att tonårsrevolten blir starkare än vad den skulle behöva vara?!

Vilken tur att Institutet också har verksamhet i Kambodja. Jag och Tam (min assistent) kunde kombinera besök hos projekten i Phnom Penh med semester i Siem Reap och det helt otroliga tempelområdet med Angkor Wat som det mest berömda.

Resan till Kambodja var också ett äventyr. Vi deltog i ett seminarium om Alkohol och familjevåld nere i An Giang i Mekongdeltat (7 timmars bilresa från Ho Chi Minh City). Seminariet anordnades av motsvarande Socialutskottet i Riksdagen. Vi hade tänkt flyga från Ho Chi Minh till Phnom Penh men eftersom det var längre än vad vi beräknat mellan An Giang och flygplatsen i HCM så bestämde vi att åka bil från An Giang till Phnom Penh istället. Efter många långa diskussioner och telefonsamtal med turistbyrån så beslutades det att socialministeriets bil skulle köra oss till gränsen och därifrån skulle vi ta taxi. Första biten gick bra, vi betraktades ju som VIP i gränskontrollen så vi kom igenom utan bekymmer. Från gränsen tog vi var sin motorcykel till närmaste stad, där en taxi fick tag på oss (valet var inte på vår sida). Efter det att chauffören lastat ca 300 liter bensin i bagageutrymmet bar det av mot Phnom Penh. Vi höll tummarna för att inget skulle hända - vi satt ju bildlikt på en krutdurk. Allt gick tack och lov bra, vägarna var bättre än vad vi trott och resan från gränsen tog bara 2 timmar.

Sedan följde 2 dagar i Phnom Penh med arbete och studiebesök. Det var regnperiod så eftermiddagarna och kvällarna var ”våta”. Kambodja är ett mycket fattigt land och i motsats till Hanoi så finns det många tiggare i Phnom Penh. Jag tycker att det är svårt att se alla dessa krigs- och minskadade personer som drar omkring. De flesta av dem är också hemlösa. De spände upp hängmattor överallt där det gick. Något socialt skyddsnät som i Vietnam finns inte här. Dessutom så är prisnivån otroligt hög pga att det är så många biståndsorganisationer i landet. Märklig kombination.

Efter en 7 timmars bussresa så kom vi fram till Siem Reap, resans höjdpunkt. Tempelområdet är stort vill man se allt behövs 3 hela dagar, 2 dagar är att föredra men vi hade bara en dag till vårt förfogande så därför gällde det att få ut så mycket som möjligt. Vi hyrde därför en privat bil och en egen guide för 40 USA Dollar. Han guidade oss runt under 8 timmar i de sk måstena Angkor Wat, Bayon och Ta Prohm, templet som djungeln håller på att återerövra.

Fotona talar väl för sig själva. 8 timmars oförglömlig vandring i resterna från 1300-talet. Inom tempelområdet finns rester av tempel som byggdes från 800 e. K fram till slutet på 1400-talet e K.