Hanoiliv vs Östersundsliv

Nu har äntligen sommaren kommit till Hanoi. Det har varit segt i år. Kalla vindar från Kina har dröjt sig kvar.

I lördags kom så värmen, i söndags kom flygmyrorna. Tusen och åter tusen flygmyror eller myggor hade tagit sig in i lägenheten genom det öppna fönstret i köket. Tack och lov så dör de så fort man släcker ljuset. Så då är det bara att ta fram sopen och sopa upp liken. Så efter att ha krupit på knäna i en halvtimme var jag säker på att jag fått upp alla. Kropparna ja, men på morgonen ligger det vingar överallt - 2 vingar till varje flygfä. Phu, blanka långa saker och nästan omöjliga att få upp. Fram med sop och trasa, men innan jag gick till jobbet var lägenheten relativt ren. På måndagkväll blev det likadant. Vi begrep först inte hur de kom in, men så såg Sven hålet i väggen bakom luftkonditioneringen! Men i kväll har vi överlistat flygfäna, vi tände inte lamporna under den kritiska tiden från kl 17.00 till kl 19.00 ungefär, utan vi trevade oss fram i mörkret tills vi gick ut och åt. Min sekreterare säger att insekterna kan hålla på och svärma i några veckor. Jättekul!!!

Som om inte flygfän vore nog! Med värmen har också myrorna vaknat till liv. Så till den milda grad att de tagit sig in på kontoret och byggt bo i min platta dataskärm. Jag upptäckte i morse att det var något konstigt, det kröp fullt av myror på skrivbordet. Jag försökte döda så många som möjligt, men de som var kvar gav sig på mina fötter och ben. Fy vilka konstiga bett jag har, men de läker väl. Värre är det med min dataskärm. Den la av i eftermiddags och går inte att få liv i igen.

Undrar vad som händer i morgon, mer än att Sven åker hem till Göteborg igen.

Jag trodde jag sett allt när det gäller knäppa bilförare, men inte då! I kväll när jag gick hem från jobbet så ser jag plötsligt en bil köra upp emot körriktningen, han möter då ett hundratals motorcyklar och några bilar. Varje funtad person skulle stanna och försöka backa ut, men inte denne man. Han fortsatte rakt fram för att sedan köra rakt över 2 filer och upp på trotoaren där jag stod. Alla bromsade och några skrek några väl valda svordomar, tror jag av ansiktsuttrycken att dömma.

 

När han väl lyckats ta sig upp på trotoaren så fortsatte han att köra längs den i ca 50 meter, men trotoaren blev bara högre och högre, så till slut stannade han, tog telefonen och ringde. Efter hjäp förmodligen. Han behövde ju någon som kom med några slaner så att han kunde ta sig ner från trotoaren med en skapligt hel bil. Han skulle också behöva några körlektioner!

 

Synd jag inte hade kameran med mig. Det hade blivit en pang bild.

Efter att ha varit i Laos i 10 dagar med värme och bad gruvade jag mig för att komma tillbaka till regnet och dimman i Hanoi.

Men det var bättre än väntat! Kläderna i garderoben hade inte möglat även om de nytvättade kläderna, som maiden hängt in under tiden jag varit borta luktade pyton och var halvfuktiga. Men efter att ha torkat dem på elementet var det bara handdukarna som jag skickade tillbaka för omtvätt. Men sängen var äckligt blöööt, första natten sov både Sven och jag dåligt, men sedan körde Sven både golvfläkten och takfläkten hela påföljande dag samt att jag körde värmeelementen och fick det varmt och tort i rummet.

 

Korgarna i badrummet kröp däremot nästa ut av sig själva, så det var bara att plocka ur allt slänga bommul och annat som tagit åt sig mögellukten samt tvätta och skura resten.

Dagen efter kom min svåger och svägerska samt deras barnbarn hit - Siw, Sture och Linnéa. Jag mötte dem på flygplatsen och tog dem in till Hanoi. Plötsligt var det liv och rörelse igen - lägenheten full av folk. Ansjovis och kaviar leverans från Sverige, så nu kan det bli en riktig Påsk med Janssons frestelse och allt. Va roligt det är att uppleva alla nyhetens behag igen genom andras ögon. Helt plötsligt blir allt som nu är invant och gammalt, nytt igen. Siw som är en hängiven amatörfotograf är det livsfarligt att vara ute och gå med. Hon kan stanna av mitt på gatan för att fotografera en motorcykel som är överfylld med prylar. Hittills har allt gått bra, de är duktiga på att väja undan vietnameserna! Nu är det tyst och lungt igen, för alla inkl Sven har åkt mer till Hue och HoAin under några dagar.

I går så kom också våren - underbart. I dag var det 33 grader och i kväll kl 21.00 var det fortfarande 29 grader. Oj så skönt att se solen igen. Den har vi inte sett under de senaste 4 veckorna. I kväll har jag fönstren öppna så jag har korsdrag. Nu luktar det friskt igen, så friskt det nu kan lukta i Hanoi. Hela stan känns annorlunda och folket lyfter blicken och ler igen. Jag tog mig en prommenad runt sjön när jag var klar hos hårfrissan. 6 timmars behandling igen men det är skönt att vara korthårig nu när det har blivit varmt, inget långt hår som klibbar i nacken.

 

 

Nu vet jag varför befolkningstillväxten varit låg i Laos. Med så många många män som blir munkar så är det inte konstigt. Det anses som en stor ära för familjen om en av dess söner blir munk och alla pojkar förväntas vara noviser en tid direkt efter de avslutat skolan.. Sönerna stannar vanligtvis minst 3 månader, men numera så kan också 2 veckor räknas som en merit.

Vi blev inbjudna till ett av klostren Wat Pakkhan av novisen Keu. Han var en glad och talför kille på drygt 20 år. Han hade varit i templet i 4 år. Han berättade att det var svårt att rekrytera nya noviser för dagens barn vill syssla med annat. Det är väl därför också som så korta perioder som 2 veckor räknas.

Klosterlivetstartar kl 4.00 på morgnarna, när det är bön följd av 20 minuters meditation.Därefter smiter några i säng igen, de som inte gick i säng före midnatt. De andra gör sina läxor, studerar eller mediterar. Klockan 6.00 är det MorningAlms. Då går alla munkar i procession efter huvudgatan i Luang Prabang för att samla in dagens mat och välsigna givarna. Befolkningen i distriktet har dågjort i ordning eller köpt på marknaden Sticky Rice eller små köttpaket, som de delar och ger till munkarna. Som tack får de dagens välsignelse. Se fotot.

Nu har Morning Alms blivit en turistatraktion på gott och på ont. Turisterna bussas till huvudgatan. De köper sticy rice på marknaden eller av kringvandrande försäljerskor, för att sedan placeras på låga pallar och instrueras i hur de skall dela riset mellan munkarna. För att inte störa det cermoniella i denna ritual så skall lugn råda, inga kamerablixtrar får användas, de som tittar på skall vara på behörigt avstånd och på lägre nivå etc. Tror ni att detta
efterlevs? Naturligtvis inte.

Dagarn ägnar noviserna åt att studera, när de inte utför de dagliga sysslorna, som städning, matlagning, rensning av rabatter eller materialvård av alla fantastiska festival tillbehör. Noviserna kan också studera vanliga ämnen, som matematik och språk. Keu läste engelska på kvällstid. Munkarna de studerar, mediterar och
undervisar noviserna.

Mat och måltiden har stor cermoniell innebörd för munkarna. Därför uppmanas turisterna att
respektera klosterlivets integritet och att inte fotografera måltider. En annan sak som inte får fotograferas är när noviserna duschar sig på kvällarna, vilket de alla gör utomhus. Därför är templen bara öppna för allmänheten mellan kl 9.00 till 17.00.

Klosterlivet är intressant att studera men det är inget för mig (det finns också ett fåtal kvinnliga kloster med nunnor) De har dock inte samma status och omhuldas inte på samma sätt av allmånheten.

 Om Vientiane är lungt så är detta ännu lugnare. Luang Prabang är uppsatt på Unescos

Världskulturarvslista för sin gamla genuina bebyggelse dels med sina medeltida tempel och dels arvet från den franksa kolonialtiden i början av 1900-talet. Luang Prabang var huvudstad till 1975 när PatetLao och det socialistiska partiet avsatte kungen och bildade det socialistiska demokratiska Laos.

Vi började vår rundvandirng i det Kungliga slottet som numera är museum. Lyx, prakt och rikedom som bland övriga kungahus. Därefter tog vi en lång fotvandring genom den gamla delen av staden tittade in i några tempel och blev inbjuden till Wat av en trevlig novis som heter Keu. Han var drygt 20 år och hade varit i klostret i 4 år. Mer om klosterlivet får ni i en annan berättelse.

På kvällen gick vi ner till nattmarknaden, men försäljarna började plocka ihop fast klockan var bara 8! Snart skulle vi förstå varför, en åskskur med kraftigt regn och stormbyar drog in över staden. Vi tog skydd på en restaurang. Jag beställde helkokt fisk i citronsås som tog nästan 1½ timme att laga till, så när jag ätit färdigt hade regnet slutat.

Dag två startade vi med att hyra var sin cykel. Jag fick en vackert rosa och Sven en klar blå! Cyklarna har bara handbromsar så det känns lite ovant, men övning ger färdighet!. Stolta gav vi oss ut. Oj vilken härlig känsla ? fri såsom fågeln ? att bara cykla omkring och röra sig fritt. Vi cyklade runt och besökte nästan alla måsten ? Templet på bergets topp började vi med eftersom det först var 158 trappsteg och sedan 190 trappsteg upp till toppen. Tungt om det är för varmt. Fantastisk utsikt över nejden. Sedan följde det ena fantastiska templet efter det andra.

 När klockan var 3 så hade åtminstone jag fått nog av tempel så vi cyklade ut ur stan ut på landet. Så underbart. Runt om staden ligger husen samlade runt kollektivjordbruken, som alla inrättades efter 1975. Nu tillåter man dock också privata små kollonilotter och att familjerna har egna djur, får, getter och höns. Vi cyklade genom rika byar med moderna hus med höga murar och grindar, som trängdes med hotell och små servicföretag. Vi kom också till fattiga byar med ruffiga baracker och shelter.

 När kvällen kom och bakarna ömmade drog vi oss ner till nattmarknaden igen. Fantastiska hantverk såldes för nästan ingenting. Jag skulle ha velat köpa av alla, men jag behöver ju inget så då spelar det ju ingen roll hur billigt det än är. Jag köpte två sidenhalsdukar, som jag skall ha som bordslöpare och servetter. Sven köpte rispapperslampor.

 Nu har jag fått mersmak på cykling, så kanske vågar jag mig ut i Hanoi!!!

Nu är jag äntligen i Vientiane igen. Denna pärla på jorden. Här är det varmt på dagarna och vanlig svensk högsommartemperatur på kvällarna ca 28 grader. Det som mest skiljer Vientiane från Hanoi är lugnet. Här är det tyst så man kan höra fåglarna och gräshopporna. Visserligen kryllar det av västerländska back packers när man går ner till området längs Mekongfloden men jämfört med Hanoi är det rena friden.

Mekongfloden är nästan tom på vatten endast en smal bäck ringlar sig fram längst motstatta sidan ? längst Thailands gräns. Med lätthet skulle man kunna gå och simma över. Jag ser fram emot att komma hit i höst när floden är fylld till sina bräddar och strömmar fritt fram.

Det blir mycket gående här så jag övertygade Sven om att följa med på fotmassage. Den första vi prövade var en mer västerlänsk anpassade klinik med vanlig typisk svensk fotmassage. Den andra var däremot en traditionell akupressur massage. Oj vad många punkter jag hade som gjorde ont och efter 1 timme kändes det som om jag hade haft fötterna i en mangel. Men så SKÖNT det var, benen nästan dansade fram!

Sedan så har jag varit och handlat mina fördelsedagspresenter. Guld och ädla stenar. Så mycket snyggt det finns här. Bergen uppe vid gränsen till både Myanmar och Thailand är fulla av safirer, rubiner, topaser och allt vad man kan önska sig. Jag var ju ute efter Star Ruby som skulle matcha min ring som jag köpte i Indien. Efter lite letande hittade jag en Indisk försäljare som var både trevlig och hade glimten i ögat. Jag föll pladask för honom och hans stenar. Jag köpte både halsband och örhängen, så nu hoppas jag bli utbjuden på fint party så jag kan ha ?grannlåten?.

Just nu sitter vi på inrikesflygplatsen för att åka till Luang Prabang men det får du läsa mera om i nästa inlägg.

 

Ett besök i befrielse zonen Cu Chi och dess tunnelsystem är ett måste för en gammal Vietnam sympatisör som jag.

Cu Chi ligger 60 km nordväst om HCMC. Befolkningen i Cu Chi försvarde HCMC och sig själva genom att gräva ett snillrikt underjordiskt nätverk av tunnlar med en total längd av ca 200 km. Tunnlarna ligger på tre nivåer, den första på 3-5 meters djup den andra på 5-8 meters och den sista nivån på ca 10 meters djup. Tunnlelsystemet innehåller allt från mötesrum till operationssalar och militära sambandscentraler. Nergångarna till tunnlarna gömdes omsorgsfullt under löv och jord så de var mycket svåra att upptäcka. De skyddades också av bomber som exploderade om någon fiende skulle försöka ta sig ner. Efter att ha sett detta i verkligheten är det mer än begripligt att de amerikanska soldaterna ansåg att vietnameserna fanns överallt och ingenstans.

Inom det restaurerade området i befrielsezonen har man byggt upp delar av Cu Chi byn i olika sektioner - försvarsområde, tillfälligt ockuperat område, byn före kriget samt hur förstört området var efter de amerikanska bombningarna. Genom att man placerat ut vaxdockor i naturlig storlek fick man en bra uppfattning om livet i byn under de olika epokerna.

Den tunnel som vi fick krypa ner i heter Ben Duoc och ligger någon kilometer från Cu Chi byn men tillhör samma tunnelsystem. Konstigt nog var vi bara en handfull personer som gick ner i tunnlarna. Jag var definitivt den äldste men den smalaste och det var ju det viktigast för att ta sig genom tunnlarna. Att krypa och åla genom den 30 meter långa passagen var en upplevelse! Att göra det i fredstid utan gevär och tunga packningar är en sak men att göra det under krigstid en helt annan.

Intill byn har HCMC byggt ett tempel Ben Duoc på ett område av 70 000 m2 . Det består av ett 9 våningars torn och en huvudbyggnad. I huvudbyggnaderna har namnen på ca 46 000 stupade soldarer ingraverats. Soldaterna var alla från HCMC och stupade i franska eller amerikanska kriget.

En helg i Ho Chi Minh City veckan före Tet (vietnamesiska och kinesiska nyåret) och jag inser att Vietnam är eller starkt är på väg att helt styras av marknadskrafterna.
Här finnas alla dyra västerländska varumärken och lägg därtill alla asiatiska märken och du får ett utbud som vida överträffar det som jag sett i London, Paris eller New York.
Aldrig någonsin har jag sett samma köprusch, svensk eller amerikans julhandel är ingenting mot detta. Det är nämligen inte bara det att folket köper presenter och nya inredningar, möbler och dekorationer till hemmen utan företagen har övertagit dekorationerna av gator och torg. Allt verkar möjligt man kan gladeligt stänga av två filer på den stora genomfartsgatan för att anordna en tävlingsbana i företagens namn.
Men det var trevligt att besöka Ho Chi Ming City och jag ångrar inte en minut. Jag undrar dock vart detta kommer att leda det socialistiska Vietnam. Ännu så länge bor 60% av befolkningen på landsbyggden och 40 % i städerna, men inflyttningen från landsbyggden är stor och vad händer när 60% av befolkningen bor i städer som Ho Chi Ming City.

Vietnam är i dag långt i från det socialistiska ideal som vi som stödde FNL rörelsen trodde på och många av oss ännu tror på!