På resa med tåg och buss i Vietnam!
Man inte kan köpa tur och returbiljetter på järnvägsstationerna. Returresan köper man är man kommit fram till resmålet! Det visste jag inte och det skulle visa sig leda till oönskade komplikationer.
Oskar och jag skulle åka 60 mil söder ut till Hue för att 2 dagar senare fortsätta vår färd med buss 14 mil söderut till Hoi An. Ytterligare 2 dagar senare skulle vi åka hem igen samma väg med buss och tåg (hade jag räknat ut).
Vi var sent ute och fick bara nattåget i sittvagnskupé med mjuka säten (kvalitén motsvarar SJ:s gamla vagnar). Så efter 13 timmars tågresa i en överfull kupé, där flera resenärer satt på små plaststolar i mittgången steg vi kl 04.00 ut på järnvägsstationen i Hue. För att senare upptäcka att det hotellrum som vi hyrt var uthyrt till andra. Min assistent Tam hade hon uttryckligen sagt till att vi skulle komma med natttåget med beräknad ankomsttid 03.00. Det hjälpte nu inte, vi blev istället erbjudna att sova på madrasser på golvet på kontoret. Vad gör man kl halv 5 på morgonen? Det var bara att acceptera! Kl 7.00 börjar telefonen ringa, men vi visste ju att det inte var till oss så vi lät det ringa. Kl 7.30 började någon banka på dörren och skrika. När jag yrvaken försiktigt drog undan täcket och tittade upp insåg jag att dörren och kontorsväggen var av glas och att det utanför stod ett 30 tal personer och glodde på mig. Jag drog täcket över huvudet igen och försökte lista ut hur jag skulle kunna nå mina kläder och klä på mig. Försiktigt tittade jag ut igen och försökte vinka till hotellvärdinnan att ta bort alla som glodde. Till slut förstod hon och släckte lyset, vilket gjorde att jag kunde krypa bort, få tag i kläderna, klä på mig. Snubblande tog jag mig bort till dörren och lyckades låsa upp den. Anledningen till bankandet var att vårt hotellrum var färdigt, tack och lov för det. När vi hade sovit ut, tog vi direkt en cyklo till järnvägsstationen, för här skulle köpas returbiljett. Nä hä allt var slutsålt! Vi kunde få sittvagnsbiljetter på tisdag, allt var slut på söndag och måndag. Det gick ju inte jag skulle jobba på måndag.
Ja då återstod buss, så vid gick till Zingh café. Jag visste att de kör öppna bussturer genom hela Vietnam. Och döm om min förvåning de hade biljetter både vidare till Hoi An och från Hoi An tillbaka via Hue och till Hanoi. Vi skulle bara bekräfta återresan en dag innan hemresedagen. Så väl framme i Hoi An gick jag direkt till kontoret för att bekräfta hemresan. Nähä fullt! Då fick jag en smärre hjärtattack och se då fanns det plötsligt plats. Så kanske var vi en av orsakerna till att man la ut wellpapp i mittgången på bussen och staplade passagerare i rad. 13 timmars bussresa liggande på rygg i en skumpig buss utan fjädring, visst inga problem. Vi fick dock var sitt säte! Vi tog oss helskinnade till Hanoi och redan kl 06.00 steg vi in i lägenheten. Hem, ljuva hem!
Vi gjorde en intressant upptäckt när vi åkte från Hue ner till Hoi An! Vi var de enda västerlänningarna på bussen, alla andra åkte i en annan mycket modernare och mera komfortabel buss, som gick samtidigt men som tillhörde ett annat resebolag. Det samma hände på hemvägen under den förfärliga nattliga bussturen från Hue till Hanoi.
Av detta har jag lärt mig, att nästa gång skall jag boka alla biljetter via resebyrå, trots att det blir lite dyrare, men då kan man köpa tur och retur biljetter!! Skall man resa på egenhand skall man inte ha tider att passa eller ha bokat hotellrum i förväg, för man kommer aldrig fram den dag man tänkt sig.
Om resan var mödan värd. Ja det var den men det får du läsa om i nästa berättelse.
Oskar och jag skulle åka 60 mil söder ut till Hue för att 2 dagar senare fortsätta vår färd med buss 14 mil söderut till Hoi An. Ytterligare 2 dagar senare skulle vi åka hem igen samma väg med buss och tåg (hade jag räknat ut).
Vi var sent ute och fick bara nattåget i sittvagnskupé med mjuka säten (kvalitén motsvarar SJ:s gamla vagnar). Så efter 13 timmars tågresa i en överfull kupé, där flera resenärer satt på små plaststolar i mittgången steg vi kl 04.00 ut på järnvägsstationen i Hue. För att senare upptäcka att det hotellrum som vi hyrt var uthyrt till andra. Min assistent Tam hade hon uttryckligen sagt till att vi skulle komma med natttåget med beräknad ankomsttid 03.00. Det hjälpte nu inte, vi blev istället erbjudna att sova på madrasser på golvet på kontoret. Vad gör man kl halv 5 på morgonen? Det var bara att acceptera! Kl 7.00 börjar telefonen ringa, men vi visste ju att det inte var till oss så vi lät det ringa. Kl 7.30 började någon banka på dörren och skrika. När jag yrvaken försiktigt drog undan täcket och tittade upp insåg jag att dörren och kontorsväggen var av glas och att det utanför stod ett 30 tal personer och glodde på mig. Jag drog täcket över huvudet igen och försökte lista ut hur jag skulle kunna nå mina kläder och klä på mig. Försiktigt tittade jag ut igen och försökte vinka till hotellvärdinnan att ta bort alla som glodde. Till slut förstod hon och släckte lyset, vilket gjorde att jag kunde krypa bort, få tag i kläderna, klä på mig. Snubblande tog jag mig bort till dörren och lyckades låsa upp den. Anledningen till bankandet var att vårt hotellrum var färdigt, tack och lov för det. När vi hade sovit ut, tog vi direkt en cyklo till järnvägsstationen, för här skulle köpas returbiljett. Nä hä allt var slutsålt! Vi kunde få sittvagnsbiljetter på tisdag, allt var slut på söndag och måndag. Det gick ju inte jag skulle jobba på måndag.
Ja då återstod buss, så vid gick till Zingh café. Jag visste att de kör öppna bussturer genom hela Vietnam. Och döm om min förvåning de hade biljetter både vidare till Hoi An och från Hoi An tillbaka via Hue och till Hanoi. Vi skulle bara bekräfta återresan en dag innan hemresedagen. Så väl framme i Hoi An gick jag direkt till kontoret för att bekräfta hemresan. Nähä fullt! Då fick jag en smärre hjärtattack och se då fanns det plötsligt plats. Så kanske var vi en av orsakerna till att man la ut wellpapp i mittgången på bussen och staplade passagerare i rad. 13 timmars bussresa liggande på rygg i en skumpig buss utan fjädring, visst inga problem. Vi fick dock var sitt säte! Vi tog oss helskinnade till Hanoi och redan kl 06.00 steg vi in i lägenheten. Hem, ljuva hem!
Vi gjorde en intressant upptäckt när vi åkte från Hue ner till Hoi An! Vi var de enda västerlänningarna på bussen, alla andra åkte i en annan mycket modernare och mera komfortabel buss, som gick samtidigt men som tillhörde ett annat resebolag. Det samma hände på hemvägen under den förfärliga nattliga bussturen från Hue till Hanoi.
Av detta har jag lärt mig, att nästa gång skall jag boka alla biljetter via resebyrå, trots att det blir lite dyrare, men då kan man köpa tur och retur biljetter!! Skall man resa på egenhand skall man inte ha tider att passa eller ha bokat hotellrum i förväg, för man kommer aldrig fram den dag man tänkt sig.
Om resan var mödan värd. Ja det var den men det får du läsa om i nästa berättelse.