Rätten att ställa frågor - konsten att ställa frågor!
Nu skall jag försöka samla mig och skriva några korta reflektioner och betraktelser efter mina två år i Vietnam.
Den största utmaningen för oss alla som kommer till ett asiatiskt land tror jag är - konsten att ställa frågor!
Därnäst kommer acceptansen av att man inte kan diskutera fram lösningar.
I en kultur där man absolut inte får göra så att någon tappar ansiktet så måste man alltid ställa öppna frågor och frågor utan svarsalternativ och absolut inte retoriska frågor eller påståenden ex: På min fråga "Är det 30 deltagare i seminariet?" fick jag självklart svaret ja trots att det var 100 anmälda. Det var ju 30 och jag frågade inte efter hur många fler som skulle komma. Jag skulle ha frågat. Hur många deltagare kommer till seminariet?
"Att ingen får tappa ansiktet" leder också till att det inte förekommer några diskussioner. Alla lägger fram sina synpunkter, parallellt med varandra och sedan får åhörarna själva välja vilken/vilka man skall tro på eller sympatisera med. Några ordväxlingar eller frågor mellan deltagarna förekommer inte.
Bristen på diskussioner beror inte enbart på att man i en socialistisk enpartistat inte får eller törs diskutera frågor som på något sätt kan vara politiska. Rollfördelningen mellan kvinnor/män mellan över/underordnad eller mellan gammal/ung är bestämd på förhand så därför behöver inte heller vardagliga diskussioner förekomma. När jag ville diskutera med personalen på kontoret vilken kontorsutrustning som vi skulle välja så fick jag veta att det var min uppgift att bestämma det. Gällde det däremot val av pennor, block, pärmar etc då var det assistenten som skulle bestämma det. Den äldste bestämmer och det är vanligtvis i familjen en kvinna. På arbetsplatsen bestämmer chefen!
Avsaknad av diskussioner gjorde också livet trist - tyckte jag. Jag älskar ju att bryta idéer och tankar mot andra. Jag skulle också vilja få reda på hur mina asiatiska vänner tänkte i olika situationer, men se det var hopplöst svårt. När jag frågade Hur tänker du? Hur tycker du? Hur ser du på detta?, så log de och vände sig bort.
Det tar tid att utveckla ett samhälle där den fria debatten är förbjuden! Det är ju i mötet människor emellan och i den fria diskussionen som tankar och idéer brytes och utvecklas. Många hävdade dock att det internt inom de socialistiska partiet förekommer diskussioner och debatter. Jag tvivlar dock eftersom det inte finns någon kunskap eller erfarenhet i kritiskt tänkande, retorik eller ens i debatteknik i samhället.
Inför senaste valet så försökte en grupp vietnameser att starta ett nytt parti, men de blev alla fängslade för omstörtande verksamhet och för att vara ett hot mot den vietnamesiska staten.
Den största utmaningen för oss alla som kommer till ett asiatiskt land tror jag är - konsten att ställa frågor!
Därnäst kommer acceptansen av att man inte kan diskutera fram lösningar.
I en kultur där man absolut inte får göra så att någon tappar ansiktet så måste man alltid ställa öppna frågor och frågor utan svarsalternativ och absolut inte retoriska frågor eller påståenden ex: På min fråga "Är det 30 deltagare i seminariet?" fick jag självklart svaret ja trots att det var 100 anmälda. Det var ju 30 och jag frågade inte efter hur många fler som skulle komma. Jag skulle ha frågat. Hur många deltagare kommer till seminariet?
"Att ingen får tappa ansiktet" leder också till att det inte förekommer några diskussioner. Alla lägger fram sina synpunkter, parallellt med varandra och sedan får åhörarna själva välja vilken/vilka man skall tro på eller sympatisera med. Några ordväxlingar eller frågor mellan deltagarna förekommer inte.
Bristen på diskussioner beror inte enbart på att man i en socialistisk enpartistat inte får eller törs diskutera frågor som på något sätt kan vara politiska. Rollfördelningen mellan kvinnor/män mellan över/underordnad eller mellan gammal/ung är bestämd på förhand så därför behöver inte heller vardagliga diskussioner förekomma. När jag ville diskutera med personalen på kontoret vilken kontorsutrustning som vi skulle välja så fick jag veta att det var min uppgift att bestämma det. Gällde det däremot val av pennor, block, pärmar etc då var det assistenten som skulle bestämma det. Den äldste bestämmer och det är vanligtvis i familjen en kvinna. På arbetsplatsen bestämmer chefen!
Avsaknad av diskussioner gjorde också livet trist - tyckte jag. Jag älskar ju att bryta idéer och tankar mot andra. Jag skulle också vilja få reda på hur mina asiatiska vänner tänkte i olika situationer, men se det var hopplöst svårt. När jag frågade Hur tänker du? Hur tycker du? Hur ser du på detta?, så log de och vände sig bort.
Det tar tid att utveckla ett samhälle där den fria debatten är förbjuden! Det är ju i mötet människor emellan och i den fria diskussionen som tankar och idéer brytes och utvecklas. Många hävdade dock att det internt inom de socialistiska partiet förekommer diskussioner och debatter. Jag tvivlar dock eftersom det inte finns någon kunskap eller erfarenhet i kritiskt tänkande, retorik eller ens i debatteknik i samhället.
Inför senaste valet så försökte en grupp vietnameser att starta ett nytt parti, men de blev alla fängslade för omstörtande verksamhet och för att vara ett hot mot den vietnamesiska staten.
Svårt att bli svensk igen!
Mitt första dygn i Sverige blev en riktig höjdare. Sven hade köpt biljetter till Claes Erikssons revy på Lisebergsteatern, men vad jag inte visste var att han också hade trummat ihop ett stort gäng av våra kompisar och att han bjudit alla hem till oss på en kvällsmacka efteråt. Oj så glad och förvånad jag blev när alla började dyka upp tills jag såg att det var Sven som hade biljetterna. Då fattade jag sammanhanget. Kul var det och ännu roligare blev det när Claes drog igång. Jag skrattade hejdlöst åt alla roliga ordvändnignar och gamla vitsar. Svenska språket är fantastiskt! Så kul att kunna skämta och förstå allt som sägs!
Resten av december fortsatte i ett rasande tempo. 2 dagar i Göteborg, sedan hem till Umeå, träffa alla barn, barnbarn och hela tjocka släkten. Förbereda för julen och laga all mat, köpa julklappar och slå in dem. hugga julgranar och pynta huset. Phu sånt slit, men så kul! Ingen snö förrän närmare nyår, så jag slapp skotta i alla fall.
Trött kl 19.00 vaken kl 3.00 svårt att veta vad som är morgon eller kväll.
Sedan kom då nyår med sitt traditionsenliga firande hos brorsan och hans familj. Lungt och fridfullt. Alla våra barn hade skingrats för vinden Henrik och familj till Uppsala, Sofia till Oslo och Oskar till Stockholm. SMSade Gott Nytt År till alla. På nyårsdagen firade vi som vanligt min födelsedag med middag hemma hos oss. Sedan var det dags att städa undan julen igen, tvätta alla sängkläder och lägga huset i vinteride. Hem till Göteborg igen och vardagen.
Min första uppgift var att försöka bli folkbokförd i Sverige igen. Jag trodde jag skulle kunna göra det via internet men ack nej. Personligt besök på skattemyndigheten! Två köer så jag måste bestämma om jag skulle Immigrera till Sverige eller om jag var ett folkbokföringsärende? För säkerhetsskull tog jag en lapp till båda köerna och valde den som gick fortast. När jag kom fram till kassan för folkbokföringsärende fick jag veta att jag gått fel jag skulle ta Immigration. Hon log när jag verkligen funderade om man kan immigrera till ett land där man har medborgarskap? Jag fick blanketten, fyllde i den efter bästa förstånd och lämnade in den tillsammans med en kopia på passet. Efter en vecka fick jag ett bekräftelse på ändrad folkbokföring. Så var jag då åter inskriven i Sverige!
Jag såg fram emot att börja jobba och att få träffa alla gamla arbetskamrater. Jag hade ju bara varit tjänstledig från en tjänst i Göteborgs Stad och skulle, enligt alla arbetsrättsliga avtal och lagar, tillbaka till den - trodde jag. Så lätt var det nu inte. När jag glad i hågen kom till kontoret fick jag veta att man inte hade något rum åt mig och inget att göra. Detta trots att jag i oktober meddelat att jag kommer den 7 januari och ansökt och blivit beviljad semester 2-4 januari. Jag fick gå hem igen. Aldrig har väl sträckan mellan Gustav Adolfs Torg och Götaplatsen varit så lång. Pest och Pina! Efter 2 veckor fick jag en arbetsplats men fortfarande efter 1 månad har jag ingenting att göra. Nu får det vara nog! Nu tar jag livet i mina egna händer och lyfter. Får se var jag landar.
I övrigt så försöker jag få tillbaka alla mina plastkort. Så fort jag blev utskriven ur landet drog bl.a. Lindex, Coop, Bonniers Bokklubb, HM, Åhléns in medlemskorten. Allt för att jag inte skulle kunna handla och ev smita från att betala. Endast Bonniers Bokklubb har hälsat mig välkommen hem och öppnat mitt medlemskonto igen. Hos alla andra måste jag ansöka om nytt medlemsskap. Om jag nu vill det förstås!
Skall det nu vara så svårt att bli svensk igen och få något vettigt att göra så flyttar jag väl ut för gott - om jag får Sven med mig förståss!
Resten av december fortsatte i ett rasande tempo. 2 dagar i Göteborg, sedan hem till Umeå, träffa alla barn, barnbarn och hela tjocka släkten. Förbereda för julen och laga all mat, köpa julklappar och slå in dem. hugga julgranar och pynta huset. Phu sånt slit, men så kul! Ingen snö förrän närmare nyår, så jag slapp skotta i alla fall.
Trött kl 19.00 vaken kl 3.00 svårt att veta vad som är morgon eller kväll.
Sedan kom då nyår med sitt traditionsenliga firande hos brorsan och hans familj. Lungt och fridfullt. Alla våra barn hade skingrats för vinden Henrik och familj till Uppsala, Sofia till Oslo och Oskar till Stockholm. SMSade Gott Nytt År till alla. På nyårsdagen firade vi som vanligt min födelsedag med middag hemma hos oss. Sedan var det dags att städa undan julen igen, tvätta alla sängkläder och lägga huset i vinteride. Hem till Göteborg igen och vardagen.
Min första uppgift var att försöka bli folkbokförd i Sverige igen. Jag trodde jag skulle kunna göra det via internet men ack nej. Personligt besök på skattemyndigheten! Två köer så jag måste bestämma om jag skulle Immigrera till Sverige eller om jag var ett folkbokföringsärende? För säkerhetsskull tog jag en lapp till båda köerna och valde den som gick fortast. När jag kom fram till kassan för folkbokföringsärende fick jag veta att jag gått fel jag skulle ta Immigration. Hon log när jag verkligen funderade om man kan immigrera till ett land där man har medborgarskap? Jag fick blanketten, fyllde i den efter bästa förstånd och lämnade in den tillsammans med en kopia på passet. Efter en vecka fick jag ett bekräftelse på ändrad folkbokföring. Så var jag då åter inskriven i Sverige!
Jag såg fram emot att börja jobba och att få träffa alla gamla arbetskamrater. Jag hade ju bara varit tjänstledig från en tjänst i Göteborgs Stad och skulle, enligt alla arbetsrättsliga avtal och lagar, tillbaka till den - trodde jag. Så lätt var det nu inte. När jag glad i hågen kom till kontoret fick jag veta att man inte hade något rum åt mig och inget att göra. Detta trots att jag i oktober meddelat att jag kommer den 7 januari och ansökt och blivit beviljad semester 2-4 januari. Jag fick gå hem igen. Aldrig har väl sträckan mellan Gustav Adolfs Torg och Götaplatsen varit så lång. Pest och Pina! Efter 2 veckor fick jag en arbetsplats men fortfarande efter 1 månad har jag ingenting att göra. Nu får det vara nog! Nu tar jag livet i mina egna händer och lyfter. Får se var jag landar.
I övrigt så försöker jag få tillbaka alla mina plastkort. Så fort jag blev utskriven ur landet drog bl.a. Lindex, Coop, Bonniers Bokklubb, HM, Åhléns in medlemskorten. Allt för att jag inte skulle kunna handla och ev smita från att betala. Endast Bonniers Bokklubb har hälsat mig välkommen hem och öppnat mitt medlemskonto igen. Hos alla andra måste jag ansöka om nytt medlemsskap. Om jag nu vill det förstås!
Skall det nu vara så svårt att bli svensk igen och få något vettigt att göra så flyttar jag väl ut för gott - om jag får Sven med mig förståss!