Sagolika Sverige

Skall till Umeå för att hälsa på mamma. Måste titta till henne och hjälpa henne med lite tvätt och städning. Dessutom kommer Oskar, hans flickvän Britta och hennes föräldrar upp till Umeå. De skall bo på Norrbacka - är väl nyfikna på stället dit Oskar och Britta skall flytta.Huvudanledningen är att de skall på folkmusikfestiva!

Har just avverkat halva sträckan mellan Östersund och Umeå. Totalt blir det 6 timmars bussfärd genom ett helt sagolikt landskap, snön ligger djup och träden är helt täckta av vit mjuk snö. Några renar passerar över vägen. Saknas bara tomtesläden! Helt osannorligt vacker. Går inte att beskriva måste ses.


Mitt nya tågliv

Nu är jag påv äg igen med tåg mot sydliga nejder.Idag skall jag bara till Uppsala för Martin har 7-årskalas i morgon.Skönt att slippa nattåg! Och jätteroligt att träffa Martin och Jesper igen, ja föräldrarna Henrik och Carina får väl också duga.
Sven kommer också upp till Uppsala och sedan åker vi gemensamt till Göteborg på söndag. På måndagkväll reser jag tillbaka till Östersund för ett sammanträde på tisdag, sedan bär det av hemåt igen. Mycket resande blir det.

I veckan har det varit kallt ner till -20 grader. I torsdagskväll steg tack och lov temperaturen till bara -7 grader så då bar det av ut i skidspåren. Nu hade jag sällskap av Lisen en supertrevlig och sportig arbetskamrat. Hon visade mig de korta spåren och gav sig sedan ut på en långtur. Jag skidade fram i lagom fart 2 gånger 1,7km spåret. Oj så härligt! Efter 1 timme i spåren och en god middag somnade jag tidigt.


En kväll i skidspåren

Oj så skönt det är! 4 km i spåren, nysnö och ett härligt glid. Äntligen så har det blivit så varmt att jag har kunnat vara ute och åka skidor igen. Ikväll var det bara -7 grader, svinkallt tänker du nog men här uppe är det precis det vi vill ha för att få bra skidföre.

Skidåkning kräver mat och sömn så nu skall jag isäng.

God Natt

Två timmar i skidspåren

Idag skulle det ske, Jag skulle prova min helt nya skidutrustning. Ingen av mina kollegor skullw ut men jag är rädd för att omjag  backar idag så kanske jag inte kommer ut i spåren.

Sagt och gjort kl 17.00 stog jag färdig och spände på mig skidorna. Alla hade sagt att det var väldigt lätt att hitta ut till spåren - bara under vägporten och sedan mot stadion. Jag frågade den ena efter den andra och till slut så hittade jag några spår och åkte mot det håll där stadion ligger.

Efter några km kom första skylten stadion 3,2 km Oj då! Bara att fortsätta. När jag kom dit så valde jag vad jag trodde var 3 km spåret. Efter ett tag så visade det sig att jag hade gett mig ut på 5 km spåret.

Oj då bara att fortsätta! Efter ytterligare några km så hittade jag en skyllt där det stod A4 3,6 km. A4 hurra det är ju gamla militärområdet där universitetet ligger. Bra åtminstone åt rätt håll. Så jag åkte bara på, härliga långa utförslöpor.

Plötsligt inser jag att jag måste ha åkt för långt. Bara att vända. Efter att ha frågat mig fram kom jag tack och lov tillbaka till kontoret. I mogon kommer jag att vara ledbruten.

Nu måste jag skaffa en spårkarta och kanske en karta över Östersund. I morgon skall jag ut igen.

En vecka i rörelsens "tjänst" - nästan

Nu har jag just avslutat en vecka i Göteborg - i rörelsens tjänst. Jag har gjort bokföring och bokslut för Jf KUTA och för Vänersnäslägret samt påbörjat bokslutet för Jf Skatås och för Junior distriktet. Nästa gång jag är hemma för jag göra boksluten klara.

Det skall faktiskt bli skönt att komma till Östersund igen och få reglerad arbetstid. När man bara är ideell, kan man ju jobba fram till mitt i natten och strunta i lunch, middag och ev raster. NU skall det bli ordning och reda på mitt liv en vecka igen. Jag har köpt nya skidor så jag hoppas att det blir skidföre och inte allt för kallt. Men jag måste först köpa skidkläder innan jag kan ut i spåren - jeans duger ej. Hoppas det finns något kvar på rean.

Det är förresten dyrt att vara i Göteborg. Sven drog med mig ut för att köpa bäddsoffor. Det blev 2 st -  en för Göteborg och en för Hönö. Hoppas nu bara att barnen tycker att de är sköna att sova i  - dyra var de i alla fall, trots att det var rea.


Nytt år - nya utmaningar

Jul och Nyår i Umeå, med hela tjocka släkten. Så kul! Mamma, Sven, alla barn, barnbarn och deras respektive. Ibland ännu fler. Mycket mat, mycket disk, mycket prat samt många trevliga Jazzyspel.

Jag åkte från Östersund till Umeå och också tillbaka till Östersund. I december var jag min lediga vecka i Malaysia, så jag har faktiskt inte varit i Göteborg sedan sista veckan i november. Det märkte jag när jag kom hit och såg posthögen.

Min lediga vecka har jag ägnat åt rörelsen. Bokslut för JUNIS distriktet, juniorföreningarna och Vänersnäslägret. Men nu är det mest klart. Det enda jag har kvar är alla bokslutsjusteringar och utestående skulder. Så skönt det känns.

Mitt enda problem är att min kära gamla mamma blev sjuk under julen och tillbringat en vecka på infektionskliniken. Hon har just kommit hem till lägenheten och skall ha hemhjälp 4 gånger per dag. Hon verkar inte alls trivas med det och jag undrar hur detta skall gå?

Sedan har ju Sofia och PJ börjat sin jorden runt resa. De är nu i Mexico. Avundsjuk är jag nog men mest lite orolig. Jag är trots allt en hönsmamma.

Regn i Östersund

Oj oj vad synd nu regnar det! Vi som har haft det mest underbara vinterväder som man kan tänka sig.Mjuk vit snö har täckt allt och juldekorationerna och julgranarna gör att man tror att man har befunnit sig hos tomten! Men inget varar för evigt nu regnar det som sagt. Hoppas bara att det kommer ny snö innan jul!
!
Julgranen vid rådhuset

Snö, snö ljuvliga snö

Det snöar ymnigt - flingor stora som lapphandskar! Fortsätter det så här i natt så har vi nog 50 cm snö när jag vaknar. Natten till idag så kom det ca 10 cm, men innan jag gick till jobbet kl 7.30 var alla gator och gångbanor snyggt skottade. Här har man "vinter vana". Hade detta varit i Stockholm så hade det kallats Snökaos och det hade varit huvudnyheterna i Aktuellt.

Jag hade tänkt lägga ut några underbara vinterbilder, men batterierna i kameran är utan kräm så jag måste köpa nya. Lovar att lägga ut fotona i morgon.

God natt ny skall jag nog ut och ta en promenad.


Paradiset eller?

Oj vilken underbar stad. Det snöar lätt, temperaturen ligger på minus 2 och stan´ ligger under ett mjukt vitt täcke. På huvudgatan har vita julgirlanger satts upp och mera julstämning kan man inte tänka sig.Helt annorlunda än det blå ljuset i efter Avenyn.

Hoppas nu att detta väder håller i sig. Isen har ännu inte lagt sig ännu på Storsjön, så lokalbefolkningen klagar på att luften fortf arande är fuktig, men de har ju aldrig varit i Göteborg.

Måste ut och leta skidutrustning för snart är skidsäsongen i full gång. Så härligt.



Från tyfon till snö

I morse när jag vaknade låg det 2 cm snö på marken. Oh en så härlig känsla  - vinter, snö och en hög klar luft. Det står i stark kontrast till fjolårets upplevelse i Vietnam med regn, blåst och översvämningar. Då var jag i Quan Hoa nära gränsen till Laos. Tyfonen hade precis dragit förbi - vägarna var delvis förstörda, sågverket och ätpinnsfabriken bortspolade, folket led under matbrist och i värsta fall kolera.

Vietnam var en otrolig upplevelse men detta överträffar nog det mesta. Jag måste köpa skidutrustning för att vara beredd när äntligen den dagen kommer och jag kan ta den första skidturen.

Nu måste jag ut i kylan och ta en kvällspromenad.

Nytt liv i Norrland

Oj så länge sedan jag skrev på bloggen. Förlåt!

Så mycket har hänt både av glädje och sorg, både privat och på jobbet. Här kommer en kort resume:

Jag fick till slut något meningsfullt att göra i Göteborgs stad, tack och lov. Jag lånades ut till Sociala Resursförvaltningen och enheten Social Ekonomi. Intressant uppdrag, trevliga arbetskamrater och spännande miljö i gamla Härlanda fängelse. Innan allt lösts sig så hade jag sökt jobb och lagt ut alla krokar som jag kunde komma på, vilket resulterade till några mycket lockande anbud. Först så erbjöds jag jobb som bitr. regionsamordnare i Göteborg för Världens Barn och sedan ett jobb som utredare på Statens Folkhälsoinstitut. Efter många långa funderingar så beslutade jag att tacka ja till båda och att lämna Göteborgs stad. Så jag har just nu avslutat ett hektiskt, roligt uppdrag för Världens Barn och börjat jobba i Östersund.

Jag har haft mitt livs längsta sommarledighet - från före midsommar till och med första veckan i augusti. Tiden delade vi mellan Umeå och Hönö med reparationer och byggnationer på båda ställena Phu det är jobbigt att ha flera hus!  I september åkte vi med Sober resor på en fantastisk rundresa i Sydaftika. Det får du läsa mer om på kommande inlägg.

 En obeskrivlig sorg drabbade oss när Svens bror Sture plötsligt dog efter en kort tids sjukdom. Han dog natten innan vi åkte  till Syd Afrika, vilket naturligtvis påverkade oss och flera andra av IOGT-NTO resenärerna. Så obeskrivligt orättvist livet kan vara. Sture var mitt i livet, han hade inte upplevt sig som sjuk, han skulle ha en klass elever på stadsvandring i Göteborg morgonen efter sin död. För Sture kom naturligtvis döden som en räddning, han slapp smärtor och han slapp uppleva att han var så allvarligt sjuk. För oss alla omkring kom dock döden som en fullständig chock, svår att acceptera och svår att förstå. Oj oj så tungt. För mig som nystartar i Östersund, händer så mycket att min vakna tid tas upp av detta. Värre är det för Sven och övriga som är kvar i sina vanliga liv i Göteborg, där är saknaden så stor och så tung. 






Hjälp till Vinh!

Upptäckte att jag inte berättat vilken hjälp som Vinh får.

Sedan mitten av december får hon undervisning 2 timmar 4 gånger per vecka. Stolt berättade hon för Tuan (min fd kollega som besöker henne titt och tätt) att hon nu förstår både multiplikation och division!! Så glad jag blev när jag fick höra detta. Hon berättade också att hon nu har lärt sig att hantera datormusen mycket bättre, vilket ju också är fantastiskt.

Hon får också massage och skall få ett träningsprogram så att hon kan träna upp de muskler som skulle kunna fungera bättre. Man skall också träna upp Vihns mamma så att hon kan ge massagen och kontrollera träningen.

Dessutom har man beställt en rullstol till henne som är formad efter hennes kropp. Eftersom hon inte får benen i 90 graders vinkel så behöver sitsen vara specialgjuten. Hon behöver dessutom ett ryggstöd som är rörligt eftersom hon får kramper som gör att hon böjer sig bakåt. Ett av hennes problem hittills har varit att hon aldrig har kunnat vila ryggen utom när hon ligger. Jag hoppas att hon får den nya stolen snart.

Vinhs socialarbetare kommer till Stockholm i april/maj på en utbildning. Jag får väl åka upp och träffa henne.

Saknar - saknar inte?

Alla frågar mig vad jag saknar från Vietnam. Oj så svårt jag saknar så mycket.

Mest saknar jag nog mitt lugna, inrutade liv - intressant jobb, god mat, mycket sömn och inga förtroendeuppdrag eller andra måsten.
Därefter saknar jag mina arbetskamrater, vänner och så lilla Vinh.
Den underbara färska frukten och den goda maten som gjorde att jag mådde perfekt, inga bekymmer alls varken med matallergier, gaser eller diaréer.

Vad jag inte saknar? Det är lättare och inte så mycket!

Jag saknar inte trafiken, inte de kaotiska köerna och inte alkoholflaskorna på frukostborden.

Jag saknar inte heller värmen och den brännande solen - fast dimman och duggregnet i Göteborg är ju ingen höjdare heller.

Gammal är klok - farmor är klokast!

Det var skönt att vara i en världsdel där "vunnen klokskap förvärvad genom erfarenhet värderades högre än boklig kunskap förvärvad genom studier".

Så du må tor att det var skönt för mig som är så otroligt gammal att vara i Viet Nam. Jag var äldre och mer erfaren än de flesta och därmed klokast!

Detta är något vi måste lära oss och ta i beräkning om vi vill presentera idéer eller göra affärer med asiater. Alla under 35 år gamla betraktas som praktikanter. Dvs personer man lyssnar artigt till, ler och nickar instämmande mot men vars idéer och budskap man inte behöver ta någon notis till eller ens reflektera över. Om vi vill att en yngre persons budskap skall beaktas så måste en äldre person först presentera den yngre personen och beskriva hans/hennes uppdrag och sedan måste den äldre personen ta över igen i slutet och lyfta fram budskapet igen i en uppsummering.

I Viet Nam så pensioneras kvinnorna vid 55 års ålder och männen vid 63. Just nu försöker Womens Union att få pensionsåldern för kvinnor höjd till 60, men mänen stretar emot. Med mina 60 år så var jag alltså äldre än alla de kvinnor som jag mötte på ministerier och departement. Detta ingav respekt men det krävde också att jag visade vördnad.

Inte nog med att jag hade åldern på min sida jag är också FARMOR. Då står jag högt i kurs. Att ha fött en son som vuxit upp och blivit så välartad att han blivit gift och dessutom blivit pappa, det ger status det.

I början av min vistelse så skämdes jag lite över den aktning som jag visades. När jag bokat tid hos ministerier och departement för att göra en introduktionsvisit, så brukade sekreteraren ringa till min assistent för att höra sig för bl.a. om min ålder. Då brukade alltid min assistent lägga till "hon är också Farmor". Det hände då att jag fick en ny besökstid för pga min ålder och status så kunde jag inte träffa någon på lägre nivå än Deputy Minister eller Senior Officer.

Människan är ett vanedjur så med tiden vande jag mig vid uppvaktningen. Men efter mina introduktionsbesök så kunde jag också få träffa tjänstemän eller politiker på lägre nivå.

Lite mera av detta borde vi nog ha i Sverige också. "Ungdom är ett problem som går över med åren", sa Tingsten redan på sin tid. Inte är det så att vi äldre vet bäst i alla situationer, men det vore bra om inte varje generation alltid behöver göra om tidigare generationes misstag. Inget är riktigt nytt under solen! Att lära av tidigare gjorda misstag och ta tillvara goda erfarenheter leder till ett snabbare framåtskridande.

Fina flickor skrattar inte!

Efter ett tag i Hanoi började jag sakna något. Vad visste jag inte riktigt. Fågelsång, ja visst, inte fanns det så många fåglar, men det finns inte så många vid Arkivgatan mitt i Göteborg heller. Men så plötsligt en dag kom jag på vad det var. Skratt!! Det förlösande skrattet. Var fanns det? Roliga historier ja visst men folk log bara. Varför skrattar ingen?

Jag var tvungen att fråga Tam, min trogna kulturguide till assistent. Hon förklarade sakligt att man skrattar inte i Vietnam inte så det hörs i alla fall. Killar kan få skratta men absolut inte "fina flickor". Skarpt talade hon om för mig att om jag nödvändigt måste skratta måste jag hålla handen för munnen och så får det inte höras. Hoppsan tänkte jag, det här kommer jag inte att klara.

"Ett gott skratt förlänger inte bara munnen utan också livet!" gäller visst inte i Vietnam, eller?

Hur det gick? Tja ganska bra tror jag. Inte undra på att jag skrattade så hejdlöst när jag såg på Claes Erikssons show den dag jag kom hem till Sverige.

Rätten att ställa frågor - konsten att ställa frågor!

Nu skall jag försöka samla mig och skriva några korta reflektioner och betraktelser efter mina två år i Vietnam.

Den största utmaningen för oss alla som kommer till ett asiatiskt land tror jag är - konsten att ställa frågor!
Därnäst kommer acceptansen av att man inte kan diskutera fram lösningar.

I en kultur där man absolut inte får göra så att någon tappar ansiktet så måste man alltid ställa öppna frågor och frågor utan svarsalternativ och absolut inte retoriska frågor eller påståenden ex: På min fråga "Är det 30 deltagare i seminariet?" fick jag självklart svaret ja trots att det var 100 anmälda. Det var ju 30 och jag frågade inte efter hur många fler som skulle komma. Jag skulle ha frågat. Hur många deltagare kommer till seminariet?

"Att ingen får tappa ansiktet" leder också till att det inte förekommer några diskussioner. Alla lägger fram sina synpunkter, parallellt med varandra och sedan får åhörarna själva välja vilken/vilka man skall tro på eller sympatisera med. Några ordväxlingar eller frågor mellan deltagarna förekommer inte.

Bristen på diskussioner beror inte enbart på att man i en socialistisk enpartistat inte får eller törs diskutera frågor som på något sätt kan vara politiska. Rollfördelningen mellan kvinnor/män mellan över/underordnad eller mellan gammal/ung är bestämd på förhand så därför behöver inte heller vardagliga diskussioner förekomma. När jag ville diskutera med personalen på kontoret vilken kontorsutrustning som vi skulle välja så fick jag veta att det var min uppgift att bestämma det. Gällde det däremot val av pennor, block, pärmar etc då var det assistenten som skulle bestämma det. Den äldste bestämmer och det är vanligtvis i familjen en kvinna. På arbetsplatsen bestämmer chefen!

Avsaknad av diskussioner gjorde också livet trist - tyckte jag. Jag älskar ju att bryta idéer och tankar mot andra. Jag skulle också vilja få reda på hur mina asiatiska vänner tänkte i olika situationer, men se det var hopplöst svårt. När jag frågade Hur tänker du? Hur tycker du? Hur ser du på detta?, så log de och vände sig bort.

Det tar tid att utveckla ett samhälle där den fria debatten är förbjuden! Det är ju i mötet människor emellan och i den fria diskussionen som tankar och idéer brytes och utvecklas. Många hävdade dock att det internt inom de socialistiska partiet förekommer diskussioner och debatter. Jag tvivlar dock eftersom det inte finns någon kunskap eller erfarenhet i kritiskt tänkande, retorik eller ens i debatteknik i samhället.

Inför senaste valet så försökte en grupp vietnameser att starta ett nytt parti, men de blev alla fängslade för omstörtande verksamhet och för att vara ett hot mot den vietnamesiska staten.

Svårt att bli svensk igen!

Mitt första dygn i Sverige blev en riktig höjdare. Sven hade köpt biljetter till Claes Erikssons revy på Lisebergsteatern, men vad jag inte visste var att han också hade trummat ihop ett stort gäng av våra kompisar och att han bjudit alla hem till oss på en kvällsmacka efteråt. Oj så glad och förvånad jag blev när alla började dyka upp tills jag såg att det var Sven som hade biljetterna. Då fattade jag sammanhanget. Kul var det och ännu roligare blev det när Claes drog igång. Jag skrattade hejdlöst åt alla roliga ordvändnignar och gamla vitsar. Svenska språket är fantastiskt! Så kul att kunna skämta och förstå allt som sägs!

Resten av december fortsatte i ett rasande tempo. 2 dagar i Göteborg, sedan hem till Umeå, träffa alla barn, barnbarn och hela tjocka släkten. Förbereda för julen och laga all mat, köpa julklappar och slå in dem. hugga julgranar och pynta huset. Phu sånt slit, men så kul! Ingen snö förrän närmare nyår, så jag slapp skotta i alla fall.

Trött kl 19.00 vaken kl 3.00 svårt att veta vad som är morgon eller kväll.

Sedan kom då nyår med sitt traditionsenliga firande hos brorsan och hans familj. Lungt och fridfullt. Alla våra barn hade skingrats för vinden Henrik och familj till Uppsala, Sofia till Oslo och Oskar till Stockholm. SMSade Gott Nytt År till alla. På nyårsdagen firade vi som vanligt min födelsedag med middag hemma hos oss. Sedan var det dags att städa undan julen igen, tvätta alla sängkläder och lägga huset i vinteride. Hem till Göteborg igen och vardagen.

Min första uppgift var att försöka bli folkbokförd i Sverige igen. Jag trodde jag skulle kunna göra det via internet men ack nej. Personligt besök på skattemyndigheten! Två köer så jag måste bestämma om jag skulle Immigrera till Sverige eller om jag var ett folkbokföringsärende? För säkerhetsskull  tog jag en lapp till båda köerna och valde den som gick fortast. När jag kom fram till kassan för folkbokföringsärende fick jag veta att jag gått fel jag skulle ta Immigration. Hon log när jag verkligen funderade om man kan immigrera till ett land där man har medborgarskap? Jag fick blanketten, fyllde i den efter bästa förstånd och lämnade in den tillsammans med en kopia på passet. Efter en vecka fick jag ett bekräftelse på ändrad folkbokföring. Så var jag då åter inskriven i Sverige!

Jag såg fram emot att börja jobba och att få träffa alla gamla arbetskamrater. Jag hade ju bara varit tjänstledig från en tjänst i Göteborgs Stad och skulle, enligt alla arbetsrättsliga avtal och lagar, tillbaka till den -  trodde jag. Så lätt var det nu inte. När jag glad i hågen kom till kontoret fick jag veta att man inte hade något rum åt mig och inget att göra. Detta trots att jag i oktober meddelat att jag kommer den 7 januari och ansökt och blivit beviljad semester 2-4 januari. Jag fick gå hem igen.  Aldrig har väl sträckan mellan Gustav Adolfs Torg och Götaplatsen varit så lång. Pest och Pina! Efter 2 veckor fick jag en arbetsplats men fortfarande efter 1 månad har jag ingenting att göra. Nu får det vara nog! Nu tar jag livet i mina egna händer och lyfter. Får se var jag landar.

I övrigt så försöker jag få tillbaka alla mina plastkort. Så fort jag blev utskriven ur landet drog bl.a. Lindex, Coop, Bonniers Bokklubb, HM, Åhléns in medlemskorten. Allt för att jag inte skulle kunna handla och ev smita från att betala. Endast Bonniers Bokklubb har hälsat mig välkommen hem och öppnat mitt medlemskonto igen. Hos alla andra måste jag ansöka om nytt medlemsskap. Om jag nu vill det förstås!

Skall det nu vara så svårt att bli svensk igen och få något vettigt att göra så flyttar jag väl ut för gott - om jag får Sven med mig förståss!

70 kg Bagage!

Ja trots att jag hade skickat 56 kg med Thai Cargo, som sk. medföljade bagage så infann jag med på flygplatsen med 70 kg! Dessutom fick jag några exta kilo med mig av Tra som julklappar till både mig och Olle!

När jag skulle checka in lämnade jag mitt "tilltänkta" handbagage hos mina vänner så att flygplatspersonalen inte skulle se alla mina ryggsäckar och påsar. Tjejen i incheckningen tittade på mig skarpt och sa 46 KILO, du får bara ha 20! Nej 30, sa jag, för jag har silver kort! Ok, Ok men 46 det kan jag inte acceptera, fick jag till svar. Jo snälla, sa jag, Jag är ju så lätt väger så lite - då borde jag kunna ta mera med mig, sa jag och pekade på mannen som just var klar i disken utmed. Går inte, sa tjejen och log, du måste betala övervikt. OK, sa ja, 10 kilo då! Sagt och gjort. Jag betalade 274 USD för 10 kilo. 6 fick jag så gratis.

Men sedan kom jag till säkerhetskontrollen och skulle in i gaten. Där stod en liten kille och vinkade. Jag måste nog väga ditt bagage, sa han, det verkar tungt. Oh nej, sa jag, det behöver du väl ändå inte. Jo, sa han med bestämd röst. 24 KILO utropade han. Du får ha 7!! Oj, oj snälla, sa jag. Jag har fått allt i denna kasse av vännerna därute - 10 kilo. Vad skall jag göra, jag måste ta det med mig. Går inte, sa han, jag måste göra mitt jobb, du får checka in. Oh nej går inte, sa jag, Jag har redan skickat 46 kilo. Han såg uppgivet på mig och suckade och sa - Lämna ryggsäcken här hos mig och gå ut och checka in bagen med presenterna. Det var bara att lyda. När jag kom ut till incheckningen igen sa tjejen: Nej inte mer, du har redan skickat 46 kg. Ja men snälla, sa jag, Jag fick inte ta den här som handbagage så vad skall jag göra. Jag har fått allt av mina vänner därborta! Jag får kalla på chefen, sa tjejen. Chefen kom! Han tittade skarpt på mig. Jag sa så vänligt som möjligt och slog ut med händerna "Vad skall jag göra har fått allt detta av vännerna där borta. Om jag inte får ta det så måste jag lämna det här. Det är inte så mycket värt att jag kan betala!" Förfärad tittade han på mig och frågade Är du medlem i Thai bonus? Ja visst silvermedlem, svarade jag och visade kortet. Då blundade han och viskade Skicka det som express! och så gick han. Phu, jag var igenom, med 70 kg och behövde bara betala för 10.

Jag visste att det värsta som de vet är om man lämnar bagage för det skapar så mycket pappersjobb för personalen på flygplatsen! Ett tipps!

Uppbrottet från Vietnam

Sista veckan i Hanoi var fantastisk på många sätt; allt skulle ordnas, alla vänner ville träffa mig (fika, äta lunch eller ordna avskedsmöten), alla partners skulle jag besöka, alla gåvor som jag skulle köpa, alla besök som jag skulle göra, luciaparty på svenska ambasaden (kvällen innan jag skulle åka) men värst var allt som måste ordnas på kontoret. Boksluten för de olika projekten skulle vara klara, jag måste skriva under dem. 2 timmar innan taxin skulle hämta mig fick jag äntligen bokföringen att stämma. Hurra, men riktigt rätt blev det inte så jag fick fixa till det lite under julhelgen.

Tuan ville bjuda mig på lunch sista dagen, men det fick bli en smörgås på kontoret i stället. Han ordnade det hela så mysigt med både ?duk? och ljus. Kul och gott!


image88

Jag ville också säga ett ordentligt farväl till Vinh och ge henne så mycket tid som möjligt så varje kväll under hela veckan besökte jag henne. Jag bar också över 2 stora kassar med kläder och prylar samt julklapper till henne, systern och mamman. Jag fick också en stor avskedspresent ? 1 kg grönt te!


Man har en tradition att vänner och bekanta skall vinka av ute på flygplatsen för att se till att vi västerlänningar ?verkligen lämnar landet?. Tam beklagade att hon inte kunde följa med ut pga att hon ammar den lilla Vih. När jag åkte förbi Vinh vinkade hon allt vad hon kunde och skrek "Come soon back"! Tuan åkte med mig ut till flygplatsen och därute möttes jag av mina vänner Than, hans fru och barn, Tra och hennes bror samt Hang. Jättekul och Jag behövde allt stöd jag kunde få för jag var nervös för incheckningen och bagaget. Men det hade kanske varit bättre med mindre tunga presenter (ytterligare + 3 kg). Hur det gick får du veta i nästa brev.


Sista helgen i Hanoi

image87

Ja nu är den sista helgen i Hanoi snart till ända. Paniken har lagt sig för jag har insett att jag inte kommer att hinna göra allt jag funderat på. Lika bra att inse att jag måste komma tillbaka hit som turist.

Helgen har jag ägnat åt att hälsa på och säga hej då till några av mina privata vänner. I går lördag förmiddag var jag ute i Socson och åt lunch med min vän Tra och hennes familj, efter ett kort stopp hos Than och hans familj, tränade jag engelska med Vinh i ett par timmar. Under kvällen kom 5 av de universitetsstuderande som jag i omgångar tränat i engelska hem till mig och vi fikade och åt pepparkakor!

Större delen av dagen har jag varit tillsammans med Vinh och hennes syster. Först var vi till det stora shoppingcentrat Vincom City Tower, vi testade parfymer, kollade i en massa affärer, Vinh fick varmkorv och lilla systern glass, vi handlade lite småprylar och sedan fikade vi uppe på 6e våningen, varifrån vi sedan åkte den utanpåliggande hissen ner till markplanet - en fantastisk utsikt över stan och en hissnande färd tyckte flickorna. När vi  var nere upptäckte jag att det inte fanns det ingen rullstolsramp, så det var bara att åka upp igen och ta hissen på insidan istället!!!!

Efter lunch och sovstund för flickorna tog jag flickorna och deras mamma på shoppingtur. Jag handlade kläder till flickorna - 1 tunnare och 1 tjockare tröja samt 1 par byxor var - samt några lyxigare trosor till mamman. Efter detta var det dags för en tur till parken för att blåsa såpbubblor och fika igen. Att Vinh var glad gick inte att ta misste på!

Trött men tillfredsställd kom jag hem vid 6 tiden för att ta kolla mail och Facebook och slappa lite.

Tidigare inlägg