Debattlustan!!!
Oj, vad jag längtar efter en rejäl debatt - om vad som helst. Ett riktigt härligt distriktsårsmöte! Ni vet ett sånt där alla bara diskuterar för diskussionens egen skull. Det ger livet en extra krydda.
Här är det ingen som säger emot alla säger ja, ja eller ingenting alls.
Det kan antingen betyda att de håller med i allt du säger eller så struntar de blankt i allt.
Debatter eller diskussioner förekommer inte alls och definitivt inte med utlänningar. Däremot skäller man hutlöst på varandra inom familjen eller inom arbetsplatsen. Att folk springer gråtande från arbetsplatsmöten är inget ovanligt. Jag var på en konferens där en av deltagarna ställde sig upp och skällde ut tolken, som omgående byttes ut! Den konfucianistiska etiken säger att ingen skall behandlas så att han/hon tappar ansiktet! Hur nu detta h'nger ihop har 'nnu ingen lyckats förklara för mig.
Vem som bestämmer här är helt solklart- det är chefen (vanligen en man) och efter det så är det den äldste medarbetaren (man eller kvinna) efter det så är det den som varit längst i företaget.
Ju äldre person - ju större inflytande och ju mera vördnad åtnjuter personen. I vietnamesiska språket tilltalar man inte bara man och kvinna olika, utan man har också 3 olika tilltal beroende på ålder och hur nära man känner personen.
Den första fråga jag får när jag kommer till ungdomsgrupper är: Hur gammal är du? Allt för att de skall kunna tilltala mig rätt. Det samma händer innan jag får besöka Ministerier och myndigheter. Då ringer en sekreterare till min assistent och frågar hur gammal jag är. Allt för att de skall kunna titulera mig rätt och sätta in mig på rätt nivå. Vilken tur jag har för med min aktningsvärda ålder så hamnar jag på RÄTT nivå dvs högst upp.
Gläd er åt era fria diskussioner och låt dem ta tid. Man lär sig mycket genom att få höra vad andra tycker och tänker!
En fri tanke framåt natten
Marianne
Här är det ingen som säger emot alla säger ja, ja eller ingenting alls.
Det kan antingen betyda att de håller med i allt du säger eller så struntar de blankt i allt.
Debatter eller diskussioner förekommer inte alls och definitivt inte med utlänningar. Däremot skäller man hutlöst på varandra inom familjen eller inom arbetsplatsen. Att folk springer gråtande från arbetsplatsmöten är inget ovanligt. Jag var på en konferens där en av deltagarna ställde sig upp och skällde ut tolken, som omgående byttes ut! Den konfucianistiska etiken säger att ingen skall behandlas så att han/hon tappar ansiktet! Hur nu detta h'nger ihop har 'nnu ingen lyckats förklara för mig.
Vem som bestämmer här är helt solklart- det är chefen (vanligen en man) och efter det så är det den äldste medarbetaren (man eller kvinna) efter det så är det den som varit längst i företaget.
Ju äldre person - ju större inflytande och ju mera vördnad åtnjuter personen. I vietnamesiska språket tilltalar man inte bara man och kvinna olika, utan man har också 3 olika tilltal beroende på ålder och hur nära man känner personen.
Den första fråga jag får när jag kommer till ungdomsgrupper är: Hur gammal är du? Allt för att de skall kunna tilltala mig rätt. Det samma händer innan jag får besöka Ministerier och myndigheter. Då ringer en sekreterare till min assistent och frågar hur gammal jag är. Allt för att de skall kunna titulera mig rätt och sätta in mig på rätt nivå. Vilken tur jag har för med min aktningsvärda ålder så hamnar jag på RÄTT nivå dvs högst upp.
Gläd er åt era fria diskussioner och låt dem ta tid. Man lär sig mycket genom att få höra vad andra tycker och tänker!
En fri tanke framåt natten
Marianne
Red Muong kvinnor i sina färgglada kläder
Black Muong by
Terassodlingar
Upplevelser i Sapa, vid Kinesiska gränsen
Under Svens vistelse här gjorde vi en oförglömlig weekendresa till Sapa. Det är en bergsstad med drygt 40 000 invånare, långt uppe i norra Vietnam alldeles intill gränsen till Kina. Priset för resan var 75 $ per person med nattåg, hotell och utfärder men ingen mat. Det sista killen i resebyrån sa sedan vi köpt biljetterna var ”You need to be in good mood” dvs ni behöver vara på gott humör och det skulle visa sig stämma.
Samma dag som vi skulle åka ringde man från resebyrån och sa att vi måste komma 19.40 i stället för 20.30 till mötesplatsen. Tåget gick inte kl 21, utan redan 20.30. Så det blev en snabb promenad till resebyråkiosken. Den unga kvinnan stängde igen kiosken följde oss i taxi till järnvägsstationen, genom vänthallen och ut på perrongen, såg till att vi fick biljetterna klippta och kom upp på tåget i rätt kupé. Hon önskade oss en trevlig resa innan hon åkte tillbaka och öppnade kiosken igen. Det var en gammal skraltig och skakig vagn med tveksam standard. Vi borde ha haft med reselakan. Tursamt nog hade vi åtminstone öronproppar. Det behövdes för att kunna sova. Vi delade kupé med mycket trevliga ungdomar. Hon från Brasilien, han från Uruguay. Vi pratade länge innan vi somnade.
Enligt resplanen skulle vi komma till Lao Cai vid kinesiska gränsen kl 07.30 på morgonen, men vi blev bryskt väckta kl 05.15. Den kvinnliga tågvärden låste upp vår kupé och for ut i lång harrang på vietnamesiska samtidigt som hon pekade på oss en efter en (En av de få irriterade människor vi mött här). Vi anade efter en liten stund att vi redan var framme, eftersom alla övriga passagerare steg av. Den brasilianska tjejen fann situationen oerhört komisk och brast ut i gapskratt. Naturligtvis stämde Marianne omedelbart i och vi mer försynta (enligt Sven) män följde efter. Tågvärdinnans tonfall blev absolut inte vänligare av vårt skrattanfall, men vi pallrade oss upp, plockade ihop vara grejor och klev av tåget sist av alla. Det ösregnet och var svalt ja nästan kallt i luften. Hur skulle vi komma vidare? Massor av människor på järnvägsstationen, de flesta lika förvirrade som vi. Vi hittade efter ett tag en skylt där det stod Malvine Hallevt. Detta ansåg vi kunde duga åt oss.
Sedan blev det en och en halv timmes resa i minibuss på serpentinvägar upp till Sapa. Där inkvarterades vi på ett hotell, tillbyggt efter hand uppför berget, nu sju våningar i soutterängplan. När killen i receptionen frågade var vi hade våra pass sa jag glatt i kassaskåpet i Hanoi. Han suckade och log. Vad skulle han göra, vi var ju redan där. Vi fick ett fint rum och besked att alla måltider ingick! Det var bara att tacka och ta emot!
Utfärd omedelbart. Inte bilfärd som vi fått uppgift om utan vandring. 5 timmar i bergen på småstigar blött och halt (det hade ju regnat hela natten). Vi gick från ena byn till andra mellan terrassodlingar, små dåliga hus, husdjur och människor (Black Muong, Red Muong och Dao). Folket här uppe är mycket fattiga, bara ett fåtal byar har elektricitet. Vi hade en ung man från trakten som guide. Talade som de flesta halvdålig engelska, men gjorde allt han kunde för att förklara och berätta för oss. Fantastisk vandring, men det hade varit bra om vi vetat detta innan vi lämnade Hanoi. Jag hade inte ens gympadojor med mig. Vi visste inte heller att vi skulle gå så länge, och vi hade inte ens vatten med oss.
Väl framme i byn Tahpin bland Red Muong folket (en av 54 minoritetsgrupper i Vietnam) fick vi lunch, som det visade sig att var guide burit på hela tiden. Vi omringades av kvinnorna som ville sälja sina fantastiska handarbeten. Jag köpte en hel del, men ju mer jag köpte desto fler kom och trängde på och ville sälja. Till slut tog jag sin tillflykt till minibussen som skulle ta oss ner till Sapa igen.
I Sapa finns en stor och brokig lördagsmarknad. Det speciella är allt hantverk. Kvinnorna är otroligt sömnads- och brodyrkunniga, men de har en mycket påträngande försäljningsteknik. Jag stod inte ut med allt ryckande och slitande i mina kläder, så jag köpte mina handarbeten i affärerna i stället.
Kvällen bjöd på ett rejält åskväder, ett skådespel med blixtar över hela himlen. Väderväxlingarna är snabba och häftiga här.
På söndag avstod vi från en 6 timmars vandring till andra byar. Vi valde i stället att gå i Ham rong parken, en bergssluttning som är en botanisk trädgård. Där fanns massor av fina orkidéer och andra växter.
Sedan blev det återfärd till Lao Cai för nattåg tillbaka. Först fick vi vänta ett par timmar i en restaurang, där jag tyvärr åt lite mat. Det skulle jag inte ha gjort visade det sig 6 timmar senare. Sedan blev vi stående på perrongen. Ingen tilläts stiga på vår vagn. Vår tågvärd vågade inte släppa oss ombord innan hon fått klartecken av rätt person. Hon kände inte igen de vackra biljetter vi hade som var köpta i Hanoi och inte i Lao Cai. När alla andra stigit på kom till slut det skriftliga tillståndet och vi släptes ombord utan biljettkontroll. Det var betydligt bättre standard på denna vagn. Vi delad kupé med ett par från Nederländerna, som var ute på affärsresa. Hon var ursprungligen vietnamesiska, men uppvuxen i Franktrike. Hennes föräldrar hade utnyttjat sitt dubbla medborgarskap och flyttat till Frankrike i samband med stridigheterna när Hu Chi Minh försökte ta makten och såväl japaner som kineser och fransmän stred om Vietnam, men innan amerikanerna kom hit, dvs runt 1960. Hon och hennes man gör affärsresor till Vietnam två gånger per år.
Utan fler intermeson kom vi tillbaka till Hanoi, fick tag på en taxi och åkte till lägenheten.
Innan jag åker härifrån skall jag göra om resan, men då skall jag vara bättre förberedd och inte lita på informationen i turistbroschyren.
Men vi lärde oss under resan att allt går att övervinna, men ”You have to be in good mood!!”
Samma dag som vi skulle åka ringde man från resebyrån och sa att vi måste komma 19.40 i stället för 20.30 till mötesplatsen. Tåget gick inte kl 21, utan redan 20.30. Så det blev en snabb promenad till resebyråkiosken. Den unga kvinnan stängde igen kiosken följde oss i taxi till järnvägsstationen, genom vänthallen och ut på perrongen, såg till att vi fick biljetterna klippta och kom upp på tåget i rätt kupé. Hon önskade oss en trevlig resa innan hon åkte tillbaka och öppnade kiosken igen. Det var en gammal skraltig och skakig vagn med tveksam standard. Vi borde ha haft med reselakan. Tursamt nog hade vi åtminstone öronproppar. Det behövdes för att kunna sova. Vi delade kupé med mycket trevliga ungdomar. Hon från Brasilien, han från Uruguay. Vi pratade länge innan vi somnade.
Enligt resplanen skulle vi komma till Lao Cai vid kinesiska gränsen kl 07.30 på morgonen, men vi blev bryskt väckta kl 05.15. Den kvinnliga tågvärden låste upp vår kupé och for ut i lång harrang på vietnamesiska samtidigt som hon pekade på oss en efter en (En av de få irriterade människor vi mött här). Vi anade efter en liten stund att vi redan var framme, eftersom alla övriga passagerare steg av. Den brasilianska tjejen fann situationen oerhört komisk och brast ut i gapskratt. Naturligtvis stämde Marianne omedelbart i och vi mer försynta (enligt Sven) män följde efter. Tågvärdinnans tonfall blev absolut inte vänligare av vårt skrattanfall, men vi pallrade oss upp, plockade ihop vara grejor och klev av tåget sist av alla. Det ösregnet och var svalt ja nästan kallt i luften. Hur skulle vi komma vidare? Massor av människor på järnvägsstationen, de flesta lika förvirrade som vi. Vi hittade efter ett tag en skylt där det stod Malvine Hallevt. Detta ansåg vi kunde duga åt oss.
Sedan blev det en och en halv timmes resa i minibuss på serpentinvägar upp till Sapa. Där inkvarterades vi på ett hotell, tillbyggt efter hand uppför berget, nu sju våningar i soutterängplan. När killen i receptionen frågade var vi hade våra pass sa jag glatt i kassaskåpet i Hanoi. Han suckade och log. Vad skulle han göra, vi var ju redan där. Vi fick ett fint rum och besked att alla måltider ingick! Det var bara att tacka och ta emot!
Utfärd omedelbart. Inte bilfärd som vi fått uppgift om utan vandring. 5 timmar i bergen på småstigar blött och halt (det hade ju regnat hela natten). Vi gick från ena byn till andra mellan terrassodlingar, små dåliga hus, husdjur och människor (Black Muong, Red Muong och Dao). Folket här uppe är mycket fattiga, bara ett fåtal byar har elektricitet. Vi hade en ung man från trakten som guide. Talade som de flesta halvdålig engelska, men gjorde allt han kunde för att förklara och berätta för oss. Fantastisk vandring, men det hade varit bra om vi vetat detta innan vi lämnade Hanoi. Jag hade inte ens gympadojor med mig. Vi visste inte heller att vi skulle gå så länge, och vi hade inte ens vatten med oss.
Väl framme i byn Tahpin bland Red Muong folket (en av 54 minoritetsgrupper i Vietnam) fick vi lunch, som det visade sig att var guide burit på hela tiden. Vi omringades av kvinnorna som ville sälja sina fantastiska handarbeten. Jag köpte en hel del, men ju mer jag köpte desto fler kom och trängde på och ville sälja. Till slut tog jag sin tillflykt till minibussen som skulle ta oss ner till Sapa igen.
I Sapa finns en stor och brokig lördagsmarknad. Det speciella är allt hantverk. Kvinnorna är otroligt sömnads- och brodyrkunniga, men de har en mycket påträngande försäljningsteknik. Jag stod inte ut med allt ryckande och slitande i mina kläder, så jag köpte mina handarbeten i affärerna i stället.
Kvällen bjöd på ett rejält åskväder, ett skådespel med blixtar över hela himlen. Väderväxlingarna är snabba och häftiga här.
På söndag avstod vi från en 6 timmars vandring till andra byar. Vi valde i stället att gå i Ham rong parken, en bergssluttning som är en botanisk trädgård. Där fanns massor av fina orkidéer och andra växter.
Sedan blev det återfärd till Lao Cai för nattåg tillbaka. Först fick vi vänta ett par timmar i en restaurang, där jag tyvärr åt lite mat. Det skulle jag inte ha gjort visade det sig 6 timmar senare. Sedan blev vi stående på perrongen. Ingen tilläts stiga på vår vagn. Vår tågvärd vågade inte släppa oss ombord innan hon fått klartecken av rätt person. Hon kände inte igen de vackra biljetter vi hade som var köpta i Hanoi och inte i Lao Cai. När alla andra stigit på kom till slut det skriftliga tillståndet och vi släptes ombord utan biljettkontroll. Det var betydligt bättre standard på denna vagn. Vi delad kupé med ett par från Nederländerna, som var ute på affärsresa. Hon var ursprungligen vietnamesiska, men uppvuxen i Franktrike. Hennes föräldrar hade utnyttjat sitt dubbla medborgarskap och flyttat till Frankrike i samband med stridigheterna när Hu Chi Minh försökte ta makten och såväl japaner som kineser och fransmän stred om Vietnam, men innan amerikanerna kom hit, dvs runt 1960. Hon och hennes man gör affärsresor till Vietnam två gånger per år.
Utan fler intermeson kom vi tillbaka till Hanoi, fick tag på en taxi och åkte till lägenheten.
Innan jag åker härifrån skall jag göra om resan, men då skall jag vara bättre förberedd och inte lita på informationen i turistbroschyren.
Men vi lärde oss under resan att allt går att övervinna, men ”You have to be in good mood!!”
39635-19
39635-18
Teater och konsert
Nu när jag haft besök har det varit roligt att passa på och gå på olika föreställningar.
Mest berömd är Hanoi för Water Puppet Show dvs vattendockteater. Det är bara något man måste ha sett om man varit här. Sven, jag och Olle trängdes med övriga turister, (några svenskar men mest fransmän) en varm söndagskväll i teaterlokalen som domineras av en badbassäng. De som sköter dockorna står i vattnet upp till midjan. Kolla in fotona. Mycket originellt och trevligt.
Jag har hört att det är svårt att få tag på biljetter till Operan, så en dag när vi passerade föreslog Sven att vi skulle kolla vad som går och om det finns biljetter. Biljetter fanns det till en galaföreställning för att fira 20 år av något musikarrangemang. Under tre timmar upplevde vi en blandad föreställning med allt från sk röd musik – musik från krigsåren som hyllar hembyn, kvinnorna och fosterlandet – traditionell vietnamesisk dans, modern pop, street dance och hip hop. En upplevelse med många förtecken, vackert hus byggt 1911, vacker sång och dans, dåligt stoppade och sluttande stolar, en föreställning utan paus samt alla vietnameser som sprang in och ut under hela föreställningen.
Dagen innan Sven kom så var jag och såg något mycket spektakulärt och fascinerande – en Bubbelshow. En canadensisk vietnames som under 2 timmars stort jubel blåste och lekte med såpbubblor; stora och små, stora med små inuti, stora med barn inuti, runda bubblor, raka bubblor, enfärgade bubblor och mångfärgade bubblor!!!
Livet behöver inte bli tråkigt här även om det vietnamesiska nöjesutbudet lär finnas i Ho Chi Minh city.
Mest berömd är Hanoi för Water Puppet Show dvs vattendockteater. Det är bara något man måste ha sett om man varit här. Sven, jag och Olle trängdes med övriga turister, (några svenskar men mest fransmän) en varm söndagskväll i teaterlokalen som domineras av en badbassäng. De som sköter dockorna står i vattnet upp till midjan. Kolla in fotona. Mycket originellt och trevligt.
Jag har hört att det är svårt att få tag på biljetter till Operan, så en dag när vi passerade föreslog Sven att vi skulle kolla vad som går och om det finns biljetter. Biljetter fanns det till en galaföreställning för att fira 20 år av något musikarrangemang. Under tre timmar upplevde vi en blandad föreställning med allt från sk röd musik – musik från krigsåren som hyllar hembyn, kvinnorna och fosterlandet – traditionell vietnamesisk dans, modern pop, street dance och hip hop. En upplevelse med många förtecken, vackert hus byggt 1911, vacker sång och dans, dåligt stoppade och sluttande stolar, en föreställning utan paus samt alla vietnameser som sprang in och ut under hela föreställningen.
Dagen innan Sven kom så var jag och såg något mycket spektakulärt och fascinerande – en Bubbelshow. En canadensisk vietnames som under 2 timmars stort jubel blåste och lekte med såpbubblor; stora och små, stora med små inuti, stora med barn inuti, runda bubblor, raka bubblor, enfärgade bubblor och mångfärgade bubblor!!!
Livet behöver inte bli tråkigt här även om det vietnamesiska nöjesutbudet lär finnas i Ho Chi Minh city.
Sven och jag i konstparken i Soc.son
Besök i Hanoi - Sveriges radio är tillbaka i etern
Två goda ting!
Oj vad tiden går fort! Jag har haft min man Sven här på besök i drygt 3 veckor. Oj vad roligt det har varit, men det har ju inneburit att jag inte haft tid att skriva något på bloggen.
Så fort jag varit ledig från jobbet har vi varit och upplevt stan´. Han har däremot suttit på kontoret och skrivit resedagböcker som han sedan mailat till ett otal personer. Jag har nu tänkt klippa lite ur dem och lägga ut materialet i omgångar. Det kan innebära att en del av er redan har läst Svens version av upplevelserna, men det får ni stå ut med.
Nu är Sven hemma i Götet igen, men jag kan ju trösta mig med att Sveriges Radio är tillbaka i etern.
OBS!
Det är jätteroligt med kommentarerna på webbloggen, men vill du att jag skall svara så måste du skicka ett mail istället [email protected]
Oj vad tiden går fort! Jag har haft min man Sven här på besök i drygt 3 veckor. Oj vad roligt det har varit, men det har ju inneburit att jag inte haft tid att skriva något på bloggen.
Så fort jag varit ledig från jobbet har vi varit och upplevt stan´. Han har däremot suttit på kontoret och skrivit resedagböcker som han sedan mailat till ett otal personer. Jag har nu tänkt klippa lite ur dem och lägga ut materialet i omgångar. Det kan innebära att en del av er redan har läst Svens version av upplevelserna, men det får ni stå ut med.
Nu är Sven hemma i Götet igen, men jag kan ju trösta mig med att Sveriges Radio är tillbaka i etern.
OBS!
Det är jätteroligt med kommentarerna på webbloggen, men vill du att jag skall svara så måste du skicka ett mail istället [email protected]
Jag saknar Sveriges Radio!!!!
Under hela tiden jag varit har jag upplevt när Sverige har vaknat. Jag har ett par gånger per vecka kopplat upp mig på Sveriges Radio lokalradion i Göteborg och hört den nattrötte programledaren konstatera att klockan är halv fyra på morgonen (då är kl 9.30 här). När min assistent och resten av vietnameserna har lunch och sover siesta mellan 12.00 – 13.00 brukade jag också lyssna på radion. Jag har kunnat lösa Melodikrysset på lördageftermiddag. Kort sagt jag har haft Sverige väldigt nära.
Men nu är det slut med det!!! Sveriges Radio har tystnat här borta. Antingen har den satellit som SR utnyttjat slutat fungera (liksom CNN) eller så har SR skannats bort. Nu får jag trösta mig med SVT i stället men det blir bara någon enstaka gång när jag vill kolla något särskilt program som Svenska Dialektmysterier eller Melodifestivalen.
Om inte SR snart är tillbaka igen via Internet får jag väl köpa en världsradio..
Marianne
Men nu är det slut med det!!! Sveriges Radio har tystnat här borta. Antingen har den satellit som SR utnyttjat slutat fungera (liksom CNN) eller så har SR skannats bort. Nu får jag trösta mig med SVT i stället men det blir bara någon enstaka gång när jag vill kolla något särskilt program som Svenska Dialektmysterier eller Melodifestivalen.
Om inte SR snart är tillbaka igen via Internet får jag väl köpa en världsradio..
Marianne