Hanoiliv vs Östersundsliv

Upptäckte att jag inte berättat vilken hjälp som Vinh får.

Sedan mitten av december får hon undervisning 2 timmar 4 gånger per vecka. Stolt berättade hon för Tuan (min fd kollega som besöker henne titt och tätt) att hon nu förstår både multiplikation och division!! Så glad jag blev när jag fick höra detta. Hon berättade också att hon nu har lärt sig att hantera datormusen mycket bättre, vilket ju också är fantastiskt.

Hon får också massage och skall få ett träningsprogram så att hon kan träna upp de muskler som skulle kunna fungera bättre. Man skall också träna upp Vihns mamma så att hon kan ge massagen och kontrollera träningen.

Dessutom har man beställt en rullstol till henne som är formad efter hennes kropp. Eftersom hon inte får benen i 90 graders vinkel så behöver sitsen vara specialgjuten. Hon behöver dessutom ett ryggstöd som är rörligt eftersom hon får kramper som gör att hon böjer sig bakåt. Ett av hennes problem hittills har varit att hon aldrig har kunnat vila ryggen utom när hon ligger. Jag hoppas att hon får den nya stolen snart.

Vinhs socialarbetare kommer till Stockholm i april/maj på en utbildning. Jag får väl åka upp och träffa henne.

Alla frågar mig vad jag saknar från Vietnam. Oj så svårt jag saknar så mycket.

Mest saknar jag nog mitt lugna, inrutade liv - intressant jobb, god mat, mycket sömn och inga förtroendeuppdrag eller andra måsten.
Därefter saknar jag mina arbetskamrater, vänner och så lilla Vinh.
Den underbara färska frukten och den goda maten som gjorde att jag mådde perfekt, inga bekymmer alls varken med matallergier, gaser eller diaréer.

Vad jag inte saknar? Det är lättare och inte så mycket!

Jag saknar inte trafiken, inte de kaotiska köerna och inte alkoholflaskorna på frukostborden.

Jag saknar inte heller värmen och den brännande solen - fast dimman och duggregnet i Göteborg är ju ingen höjdare heller.

Det var skönt att vara i en världsdel där "vunnen klokskap förvärvad genom erfarenhet värderades högre än boklig kunskap förvärvad genom studier".

Så du må tor att det var skönt för mig som är så otroligt gammal att vara i Viet Nam. Jag var äldre och mer erfaren än de flesta och därmed klokast!

Detta är något vi måste lära oss och ta i beräkning om vi vill presentera idéer eller göra affärer med asiater. Alla under 35 år gamla betraktas som praktikanter. Dvs personer man lyssnar artigt till, ler och nickar instämmande mot men vars idéer och budskap man inte behöver ta någon notis till eller ens reflektera över. Om vi vill att en yngre persons budskap skall beaktas så måste en äldre person först presentera den yngre personen och beskriva hans/hennes uppdrag och sedan måste den äldre personen ta över igen i slutet och lyfta fram budskapet igen i en uppsummering.

I Viet Nam så pensioneras kvinnorna vid 55 års ålder och männen vid 63. Just nu försöker Womens Union att få pensionsåldern för kvinnor höjd till 60, men mänen stretar emot. Med mina 60 år så var jag alltså äldre än alla de kvinnor som jag mötte på ministerier och departement. Detta ingav respekt men det krävde också att jag visade vördnad.

Inte nog med att jag hade åldern på min sida jag är också FARMOR. Då står jag högt i kurs. Att ha fött en son som vuxit upp och blivit så välartad att han blivit gift och dessutom blivit pappa, det ger status det.

I början av min vistelse så skämdes jag lite över den aktning som jag visades. När jag bokat tid hos ministerier och departement för att göra en introduktionsvisit, så brukade sekreteraren ringa till min assistent för att höra sig för bl.a. om min ålder. Då brukade alltid min assistent lägga till "hon är också Farmor". Det hände då att jag fick en ny besökstid för pga min ålder och status så kunde jag inte träffa någon på lägre nivå än Deputy Minister eller Senior Officer.

Människan är ett vanedjur så med tiden vande jag mig vid uppvaktningen. Men efter mina introduktionsbesök så kunde jag också få träffa tjänstemän eller politiker på lägre nivå.

Lite mera av detta borde vi nog ha i Sverige också. "Ungdom är ett problem som går över med åren", sa Tingsten redan på sin tid. Inte är det så att vi äldre vet bäst i alla situationer, men det vore bra om inte varje generation alltid behöver göra om tidigare generationes misstag. Inget är riktigt nytt under solen! Att lära av tidigare gjorda misstag och ta tillvara goda erfarenheter leder till ett snabbare framåtskridande.

Efter ett tag i Hanoi började jag sakna något. Vad visste jag inte riktigt. Fågelsång, ja visst, inte fanns det så många fåglar, men det finns inte så många vid Arkivgatan mitt i Göteborg heller. Men så plötsligt en dag kom jag på vad det var. Skratt!! Det förlösande skrattet. Var fanns det? Roliga historier ja visst men folk log bara. Varför skrattar ingen?

Jag var tvungen att fråga Tam, min trogna kulturguide till assistent. Hon förklarade sakligt att man skrattar inte i Vietnam inte så det hörs i alla fall. Killar kan få skratta men absolut inte "fina flickor". Skarpt talade hon om för mig att om jag nödvändigt måste skratta måste jag hålla handen för munnen och så får det inte höras. Hoppsan tänkte jag, det här kommer jag inte att klara.

"Ett gott skratt förlänger inte bara munnen utan också livet!" gäller visst inte i Vietnam, eller?

Hur det gick? Tja ganska bra tror jag. Inte undra på att jag skrattade så hejdlöst när jag såg på Claes Erikssons show den dag jag kom hem till Sverige.