Trafikkaos överallt
Trafiken är det största hotet här, utan tvekan.
Tyvärr har flesta vietnameser bytt ut cykeln mot motorcykel eller mopeder. Det lär visst finnas någon utbildning, men det syns inte. Dessutom så ökar antalet bilar med ca 3000 st per månad sägs det. För att få köpa bil måste man ha en parkeringsplats, men det gäller under natten. På dagarna får man köra och parkera där man kan.
De flesta motorcyklar/mopedister kör mot körriktningen när de kör in på en gata och sedan byter de när det finns chans efter halva gatan sådär. Man har övergångsställen och ljusreglering för fotgängare, men grön gubbe kan man inte lita på. När det blir grönt passerar ytterligare 5-10 mopeder och sedan kommer de som kör in mot körriktningen. Det råd man får är att bete sig som en vattenbuffel! Man går långsamt över gatan då hinner motorcyklisterna/mopedisterna att uppskatta din fart och bestämma sig för att köra om framför eller bakom. Om du då gör en snabb rusning för att komma över eller stannar av så kan du råka illa ut. Man lär sig till slut, men man får alltid vara på sin vakt.
Ytterligare ett problem som vi fotgängare har är att alla övergångsställen blockeras av ljusstolpar, elskåp, jordhögar och stora träd. (se fotot som jag lagt in) Vi har kommit på att det beror på att man som fotgängare skall ha det svårt att ta sig över. Då hinner man kolla trafiken.
Som om nu inte detta vore nog. Nähä – trottoarerna är för det mesta blockerade. Antingen av alla mopeder och motorcyklar som man parkerar där eller av den affärsverksamhet som finns i husen – mopedverkstäder, matserveringar, försäljning av allt från levande fiskar och småfåglar (hönsen är nu gömda i korgar under täcken) tills kött, grönsaker, bröd och blommar. Därför måste man gå i körbanan för de mesta.
För att göra livet ännu lite jobbigare så parkerar man bilar på båda sidorna av gatorna, vilket gör att alla skall trängas i en sträng i mitten – bilar, motorcyklar, mopeder och ett fåtal cyklar samt fotgängare – och inte är det enkelriktat heller.
Kolla bilderna så förstår ni. Livet som fotgängare är ingen dans på rosor, men det hindrar inte mig från att gå minst 2 – 3 mil i veckan!
Tyvärr har flesta vietnameser bytt ut cykeln mot motorcykel eller mopeder. Det lär visst finnas någon utbildning, men det syns inte. Dessutom så ökar antalet bilar med ca 3000 st per månad sägs det. För att få köpa bil måste man ha en parkeringsplats, men det gäller under natten. På dagarna får man köra och parkera där man kan.
De flesta motorcyklar/mopedister kör mot körriktningen när de kör in på en gata och sedan byter de när det finns chans efter halva gatan sådär. Man har övergångsställen och ljusreglering för fotgängare, men grön gubbe kan man inte lita på. När det blir grönt passerar ytterligare 5-10 mopeder och sedan kommer de som kör in mot körriktningen. Det råd man får är att bete sig som en vattenbuffel! Man går långsamt över gatan då hinner motorcyklisterna/mopedisterna att uppskatta din fart och bestämma sig för att köra om framför eller bakom. Om du då gör en snabb rusning för att komma över eller stannar av så kan du råka illa ut. Man lär sig till slut, men man får alltid vara på sin vakt.
Ytterligare ett problem som vi fotgängare har är att alla övergångsställen blockeras av ljusstolpar, elskåp, jordhögar och stora träd. (se fotot som jag lagt in) Vi har kommit på att det beror på att man som fotgängare skall ha det svårt att ta sig över. Då hinner man kolla trafiken.
Som om nu inte detta vore nog. Nähä – trottoarerna är för det mesta blockerade. Antingen av alla mopeder och motorcyklar som man parkerar där eller av den affärsverksamhet som finns i husen – mopedverkstäder, matserveringar, försäljning av allt från levande fiskar och småfåglar (hönsen är nu gömda i korgar under täcken) tills kött, grönsaker, bröd och blommar. Därför måste man gå i körbanan för de mesta.
För att göra livet ännu lite jobbigare så parkerar man bilar på båda sidorna av gatorna, vilket gör att alla skall trängas i en sträng i mitten – bilar, motorcyklar, mopeder och ett fåtal cyklar samt fotgängare – och inte är det enkelriktat heller.
Kolla bilderna så förstår ni. Livet som fotgängare är ingen dans på rosor, men det hindrar inte mig från att gå minst 2 – 3 mil i veckan!
Kommentarer
Trackback